Frestande fusk när frågorna är svåra - Begreppet samvetsfrihet aktualiserades i den publika debatten när barnmorskan Ellinor Grimmark hävdade sin rätt att som barnmorska slippa göra aborter. Hon hänvisar till Europakonventionen som Sverige har att följa (konventionens ställning kan beskrivas som överordnad svensk lag, men underordnad de svenska grundlagarna, och beslut av prövningar i Europadomstolen är bindande för det aktuella medlemslandet). Den säger i sin artikel 9 att: "var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet". Så länge det inte strider mot allmän lag, har var och en alltså rätt att framföra på samvetet grundade invändningar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Samvetsfriheten omfattar både handlingar som görs, och sådana som inte görs. Grimmark vill befrias från tvånget att utföra en handling, men i förra veckans intervju med syster Karin i Alsike Kloster gavs exempel på när samvetsfriheten snarare manar till handling (SvD 10/6).
I samma intervju berättades om en person som fått uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl, och som ansåg att det var fel; han ansåg att han enligt internationella konventioner hade flyktingskäl, och upplevde det närmast kränkande att beviljas på annan grund. Fristaden betyder inte samma sak när den ges av anledningar som handlar om värdlandets behov av att manifestera sin godhet, än om samma land hade respekterat internationella konventioner.
Kanske kan man jämföra det med känslan av att ha vunnit medalj efter att de tio som kom före i mål blivit diskvalificerade på grund av doping. En seger i protokollet, men utan känslan att ha vunnit.
Tillvaron är full av komplicerade frågeställningar, inte sällan där moraliska och etiska värderingar står emot varandra. Lagstiftningen försöker omfatta de olika situationer som kan uppstå där människors friheter och plikter prövas. Men i princip samma handling kan bedömas högst olika, beroende på kontext.
Att ta livet av någon är straffbart, men att ta livet av någon i självförsvar kan bedömas som nödvärn utan straffpåföljd, givet att vissa rekvisit är uppfyllda.
Den i alla fall till ytan likartade handlingen när en person ger en annan person fysisk njutning, bedöms mycket olika beroende på personernas respektive ålder och relation till varandra. Och i Sverige är det tillåtet och mycket vanligt att betala någon för att massera alla delar av kroppen utom könsorganet, eftersom det då klassificeras som prostitution, vilket är olagligt.
Att framföra en bil i 180 kilometer i timmen är förbjudet och mycket riskfyllt för föraren, eventuella medpassagerare och omgivningen. Vi skulle instinktivt döma ett sådant beteende för omoraliskt. Men om medpassageraren är en svårt skadad person, säg ett barn som har utsatts för våld och riskerar att dö utan snabb vård?
På tal om barn; står deras liv på spel, kan man tänka sig många föräldrar vara beredda till handlingar som de annars skulle fördöma och som heller inte är tillåtna i lag. Skulle jag som mamma, i ett liv och en tillvaro härjad av krig, fattigdom och förtryck, uppmana mina barn att ljuga om sin ålder om jag trodde att det skulle öka deras möjligheter till ett liv i fred, frihet och säkerhet? Och betala alla pengar jag hade till en människosmugglare som erbjöd sig att ta mitt barn till en frihamn? Det behövs ingen betänketid för att svara på. Svensk fattighistoria är för övrigt full av berättelser om barn som lämnats bort och skickats iväg för att nöden krävde det.
På samma sätt som man i juridiken tar hänsyn till sammanhanget, finns i politiken och den allmänna opinionen en märkbar bedömning av mycket annat än själva sakfrågan. Där spelar avsändaren mycket stor roll för hur ett förslag bedöms. För partier är de spelteoretiska implikationerna av att stödja eller avvisa ett förslag ibland långt mer betydelsefulla än innehållet. Det är begripligt.
I diskussionen om Sverigedemokraterna och de andra partierna finns andra hänsyn än själva sakfrågorna; legitimeringen av ett parti vars historiska rötter man inte vill komma i närheten av, frågan ifall gemensam sak vid ena tillfället måste innebära det vid ett annat, och så vidare. Det utnyttjas friskt av SD, som sällan försitter ett tillfälle att med illa dold skadeglädje lägga fram förslag som de vet har stöd i sak av de andra partierna, ibland in till varje stavelse med samma formuleringar, men som ändå uppfattas som omöjliga att stödja på grund av förslagsgivaren.
Både före och efter valet kommer denna ansträngning att tillta. Min poäng är inte att man helt ska bortse från avsändaren. Den informationen kan ge vid handen ur vilka värderingar eller motiv förslaget springer ur.
Men om avsändaren får betyda allt, och innehållet i frågan alltid blir sekundär, finns risk att vi förlorar oss. Man kan påminna sig om hur obekvämt eller förvirrande det blev för många när både den folkkäre och högst respekterade salig Hans Rosling och den kontroversielle och polariserande Jimmie Åkesson båda talade om nyttan och kostnadseffektiviteten med att hjälpa flyktingar på plats.
För om man har bestämt sig för att en avsändare alltid har rätt i alla frågor och har ädla motiv, eller motsvarande alltid har fel i alla sammanhang eller har sinistra syften, gör man sig oförmögen att tänka själv.
Dessutom: i den redan inledda valrörelsen riskerar vi att översköljas av den retorik där förslagens födelseplats betyder allt och generositet inte existerar; inget beröm kan ges till den som har landat rätt i sak utan måste iklädas syrliga pikar om att det var ju roligt att parti X nu äntligen har landat där vårt parti Y redan såg behovet för flera år sedan…! Sådant kan vara underhållande för stunden, men bidrar ändå i förlängningen till att sätta en stor och missklädsam dumstrut på debatten.
Jag tror att vi behöver träna oss i att, åtminstone korta stunder och som tankeövning, särskilja avsändare och förslag. Bli bättre på att för oss själva motivera varför ett förslag är bra eller dåligt.
Man bör inte lagstifta mot mobiler i skolan eftersom det blir en alldeles för fyrkantig och detaljerad styrning, men Liberalernas förslag belyste en situation som alla måste tycka är problematisk och behöver förändras.
Centerpartiets idé om att skifta bidrag mot lån för nyanlända avfärdades som ogenomförbart, men Vansbro, Växjö, Sundbyberg och Sigtuna har nu med framgång prövat idén i praktiken.
Och SD och Rosling har båda rätt i att vi behöver utveckla förmågan att hjälpa flyktingar på plats (vilket inte behöver stå i motsats till att hjälpa flyktingar som tagit sig hit).
Att enbart avfärda avsändaren är att fuska på provet.