Fri i tanken ständigt i konflikt - Även om man inte håller med henne måste man beundra henne, skriver Merete Mazzarella om Yrsa Stenius. I sin nya bok går den kontroversiella debattören till hård attack mot det svenska medieklimatet. Dessutom blickar hon bakåt mot kulturbråken i Aftonbladet, fejden med Guillou och konflikten med de anhöriga efter Estonia.
Titeln på Yrsa Stenius nya bok är i sanning väl funnen. Stenius har alltid haft orden i sin makt i den bemärkelsen att hon skriver väl, om än (framförallt förut) ganska snårigt. När hon vid ett par och tjugo skrev ledare i de finlandssvenska socialdemokraternas tidning Arbetarbladet skämtades det friskt om att de kunde ha slutat med "meningen fortsätter i nästa nummer". Men hon har också - i Sverige - haft makt över orden dels i Aftonbladet, dels som PO, alltså Allmänhetens Pressombudsman.
Det känns alldeles rätt att hennes bok utkommer på förlaget Fri Tanke, den är nämligen dels en memoar som redogör för hennes journalistiska erfarenheter, dels - nej, framförallt - en nog så provokativ essä om svenskt samhällsklimat i allmänhet och svenska medier i synnerhet, skriven mot bakgrund av Stenius egna erfarenheter och ofta i jämförelse med finländska förhållanden.
En central egenskap hos henne, slår hon själv fast, är en aversion mot dramatiseringar, känslotänkande och yvighet, mot "tidsandans bränningar när dessa skummar alltför högt av övertygelse, rättfärdighet och indignation" - alltsammans tendenser som hon märk väl uppfattar som typiskt svenska. Hon noterade dem, verkar det, första gången i samband med debatten kring folkomröstningen om kärnkraften och igen efter både Estonias förlisning och tsunamin. Efterspelet till Estoniakatastrofen var hon själv aktivt involverad i som medlem av etiska rådet där hon aktivt argumenterade mot att man skulle försöka bärga kropparna. Det är en ståndpunkt hon nu försiktigt omprövar - hon menar fortfarande att den var saklig men kan idag se att den var okänslig för de anhörigas stora förtvivlan.
Samtidigt går hon hårt ut mot de konspirationsteorier som lanserades av Maria Carlshamre i tidskriften Moderna Tider och för vilka Carlshamre belönades med Stora journalistpriset. Svenskar kan - till skillnad från finländare - inte acceptera ohjälpligheten, menar Stenius. De måste till varje pris hitta syndabockar och resultatet blir ett mediadrev: "svenska medier lever i föreställningen att organiserad ilska och dito protester mot ’överheten’ är detsamma som demokrati i arbete, varför de i enlighet med sin självförståelse gärna hjälper till med underhållet och kalibreringen. "
Kraftfullt polemiserar Yrsa Stenius också mot den svenska journalistikens honnörsbegrepp "konsekvensneutralitet", vilket innebär att journalister ska publicera den information de har tillgång till, förutsatt att den är sann och viktig, utan att ta hänsyn till om någon skadas. Att heroisera den principen - som många gjorde exempelvis i diskussionen om Muhammedkarikatyrerna - är att göra det enkelt för sig genom att ge sken av att inget dilemma finns. Efterkrigstidens finländska journalister fick däremot lära sig att vara pragmatiska så länge sovjetmakten bestod.
Om allt detta finns mycket att säga. Man kan nvända att flyktingfrågan gjort konsekvensneutraliteten till ett dilemma också för svenska journalister, och man kan misstänka att den finländska pragmatismen bidragit till att Stenius (och mitt) hemland än idag saknar den vakna, kritiska samhällsdebatt som finns i Sverige och som vi båda beundrar.
Stenius kommer säkert att få på käften som hon fått många gånger förut - och om de tidigare gångerna (kulturfejden på Aftonbladet 1986 och Guillou-fejden med Expressen 2009) berättar hon också. Hennes tanke är inte bara fri, den är också klar och även om man inte håller med henne i allt måste man beundra hennes mod.