Fridolin kom undan med det mesta - Han är partiledaren och ministern som mimade om öppna gränser i en hiphopvideo, för att ett halvår senare medverka till ett historiskt regeringsbeslut om att drastiskt minska asylinvandringen. Men det var språkrörskollegan Åsa Romson som fick gå när omständigheterna till slut tvingade Miljöpartiet att bli realister i asylfrågan.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Gustav Fridolin meddelar nu i stället själv att han kommer att avgå till partikongressen nästa år. Inte för att det saknats omständigheter som hade kunnat tvinga bort också honom. Men genom en kombination av personlig karisma och ett je ne sais quoi av rätt värderingar och åsikter har Gustav Fridolin kunnat överleva skandaler som hade krossat många andra politiker.
Under Fridolins tid som språkrör har Miljöpartiet inte bara gjort en politisk positionsförflyttning av astronomiska mått - från löftet 2014 att inte sätta sig i en regering som försvårar för människor att komma till Sverige, till 2015 års ID-kontroller och löften om massiva avvisningar.
Partiet har gång efter annan avslöjats med att hysa extremister bland sina företrädare. Affären med bostadsminister Mehmet Kaplan, som fick gå efter att ha avslöjats med nära umgänge med turkiska Grå vargarna, är bara ett av flera fall då MP berett väg för extremister. Det är ingen vågad gissning att partiet sett mellan fingrarna på antidemokratiska, kvinnofientliga, homofoba och antisemitiska värderingar, när detta har ansetts gynna den interna "mångfalden". För detta har Fridolin och hans språkrörskolleger varit ytterst ansvariga.
Dessutom har Miljöpartiet på högsta politiska nivå misskött frågor som rör försvaret för demokrati och säkerhet. Alice Bah Kuhnke, Fridolins egen rekrytering till MP, befriades från ansvaret för att samordna arbetet mot våldsbejakande extremism efter att hon i en intervju avslöjat sin okunnighet om hur kommunerna hanterade återvändande IS-krigare. Det hör till ovanligheterna att en minister befrias från en portfölj under sådana omständigheter.
Men Gustav Fridolin har haft ett förtroendekapital som täckt också detta, liksom det faktum att skolan naturligtvis inte var räddad hundra dagar efter att hans debattartikel i Aftonbladet (5/3-14) lovat att den skulle vara det. Det påstås inte sällan att en stor del av journalistkåren har sina sympatier hos Miljöpartiet. Huruvida det stämmer är en omdiskuterad fråga - den studie från Göteborgs universitet som brukar framhållas, och som visade att störst andel av journalisterna på public service röstar på Miljöpartiet, har kritiserats för att bygga på ett för litet urval. Många journalister svarar heller inte på frågor om partisympatier, av princip.
Men facit över Gustav Fridolins år som språkrör för MP tyder likväl på att medierna har tenderat att förlåta Fridolin sådant som hade berett ledare för andra partier stora problem. Kanske kan detta vara ett tillfälle för kåren att idka självkritik.
Paulina Neuding är chefredaktör för Kvartal. Läs fler av hennes texter på SvD. se/av/paulina-neuding