Fullt av grupper som känner sig åsidosatta - Nu får EU betala priset för en ekonomisk politik som inte är hoppingivande i praktiken. Det krävs större kunskaper om vad demokrati innebär menar Sverker Gustavsson, en nestor inom svensk Europaforskning, i en intervju med SvD Kulturs Håkan Lindgren.
Tiotusenkronorsfrågan som ingen kunde svara på när jag senast gick på ett seminarium om den europeiska populismen löd så här: Hur ska medborgarna få bättre förtroende för eliten? Ställer du den sortens frågor är du själv elit, och håller dessutom på att tappa kontakten med resten av befolkningen. För min del tror jag att svaret är ganska enkelt. Du får förtroende för eliten genom att själv bli en del av den. Felet med gula västarna och liknande missnöjesrörelser är att de inte är gjorda för att ta makten. Tvärtom, de hindrar människor att göra något konstruktivt av sin frustration. Jämför med det förra sekelskiftets arbetarrörelse, som hanterade sitt missnöje genom att säga: vi ska bli ministrar, akademiker och chefer i offentlig förvaltning.
För att samtala om sådana saker söker jag upp Sverker Gustavsson, som är professor vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala.
- Det som har hänt nu i samband med valet, säger Gustavsson, är att Salvini, Orbán, Kaczyński och några till inte längre är inriktade på att gå ur EU. De säger istället att vi ska vrida om händerna på de här beskäftiga fransmännen och tyskarna, vi ska se till att EU får en mindre politiskt liberal framtoning.
Du har sagt att EU lider av ett demokratiskt underskott. Kan du utveckla det?
- Jämför med USA och Tyskland. Där ligger makt och ansvarsutkrävande på samma nivå. Men EU är medvetet konstruerat så att man fattar beslut om avreglering av marknaderna - för det är ju väsentligen vad det har handlat om - på en nivå där folkopinionen inte kan komma åt den förda politiken, för den ska ligga stabilt. Man måste ta konsekvenserna av avregleringen på nationell nivå, men kan inte påverka den. En annan asymmetri är att i både Tyskland och USA har centralmakten en betydande kassa, genom att man betalar skatt. De pengarna, 10-20 procent av bruttonationalprodukten, kan användas för att jämna ut förhållanden i hela landet, men i EU är folk inte villiga att betala mer än en procent i avgift.
- EU kan i huvudsak bara ägna sig åt juridisk reglering av marknader, men kan inte utjämna levnadsförhållandena inom unionen, och det är inte heller meningen att det ska ske. Det nyliberala sättet att tänka, som blev så starkt för 30-40 år sedan, innehåller ett moment av alternativlöshet, och det tror jag är förödande i ett demokratiskt sammanhang. Som Thatcher sade: "there is no alternative". Det skapar en stämning i tidsandan att det inte går att göra någonting med politik, men det är ju den historiska erfarenheten sedan franska revolutionen att det går. På upplysningens grund går det att hitta lösningar, och att förankra lösningarna hos vanligt folk.
2014 varnade du för att EU:s teknokratiska politik skulle leda till populistiska missnöjesreaktioner mot eliter och minoriteter. Det du beskrev i rapporten "Unionens demokratiska underskott" är nu vardag i flera EU-länder. Ser du några skäl till optimism om du tittar framåt?
- Nej, det är klart att tecknen inte är goda just nu. Men det handlar ju om i vad mån de vanliga politiska partierna och de vanliga medierna skaffar sig en bättre självkännedom. Hela Europa är fullt av grupper som känner sig åsidosatta. Problemet är att det delvis är sant. Under de sista 15 åren har man lagt sig till med en ekonomisk politik som inte är hoppingivande i praktiken, och då får man betala priset för det nu. Jag tror att man skulle behöva lägga större vikt vid folkbildningsmomentet i det här.
Vad är det som folk ska utbildas att förstå?
- Att demokrati är konsten att fatta beslut om motstridiga intressen och motstridiga idéer. Demokrati är inte en lära om vad som är rätt avvägning mellan expertis och förtroendevalda. Det är en lära som går ut på att kompromissa sig fram till lösningar.
Om svaret på populism är utbildning, skulle inte folk kunna uppfatta det som att man säger: ni röstar fel, och nu ska vi utbilda er så att ni röstar rätt?
- Då måste man förklara att demokratin inte står för någon speciell politik. Demokratin som sådan rymmer politik av många olika slag. Ett alltför starkt betonande av att det inte finns några alternativ kan mycket väl få rakt motsatt verkan, att folk som känner sig eftersatta känner sig ännu mer eftersatta när de får massiv politisk propaganda mot sig.
Man får ofta höra att EU måste gå i en federalistisk riktning om vi vill besegra populismen, med mer makt åt Bryssel och svagare nationalstater, som om grundkonflikten var nation kontra federation. Är det en tankefälla? Inget säger att nationalstater måste vara populistiska. Nationalstaten kan lika gärna vara ett integrationsprojekt, som gör medborgare av människor som från början inte hade någonting gemensamt.
- Ja, jag tror att det är en tankefälla. Det finns en bok av en berömd historiker som heter Alan Milward, "The European rescue of the nation-state". Han sade att det här är helt missförstått, EU är inte ett projekt för att ena Europa, EU är ett projekt för att rädda nationalstaterna.
Håller man med om det i Bryssel?
- Ja, det tror jag nog att de gör, när de tänker efter. Det är för att demokratin ska fungera som vi har den här överstatligheten.
EU har aldrig levt upp till sina ideal när unionen har ställts inför en kris eller ett problem, från krigen i före detta Jugoslavien till flyktingvågen över Medelhavet. Hur länge kan vi låtsas att EU fortfarande finns, om EU fortsätter att svika sina egna principer?
- Det beror på vad man väljer att se på. Den inre marknaden finns, och upprätthålls stenhårt av EU-domstolen, men i övrigt är det ju så att EU inte kan klara av någonting när det ställs krav på solidaritet i politiskt avseende, som att skicka pengar över gränserna eller ta emot flyktingar. Och då är man ett lätt offer för omständigheterna.
Vad är det bästa EU skulle kunna göra i det här läget?
- Jag tror att det skulle vara att modifiera den ekonomiska politiken, så att staterna kunde underbalansera sina budgetar. Ett moment av keynesianism skulle förmodligen skapa tillförsikt om att fler kan få jobb, att vi kan få bostäder och så vidare.
Sverker Gustavsson, född 1940, är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, och en nestor inom svensk Europaforskning. Han har bland annat forskat om hur europeisering påverkar demokratin. Han var tidigare Jean Monnet-professor i europeisk statskunskap och var 1997-2009 ordförande i de svenska statsvetenskapliga institutionernas nätverk för Europaforskning.
Tf