Glöm Tatuerade Johansson - Det grova våldet ökar, främst i storstadsregionerna. Hittills i år har det förekommit 106 skjutningar i Stockholms län, som har cirka två miljoner invånare. Storgöteborg, med en miljon invånare, har haft 36 stycken. Och bara i Malmö stad, med omkring 330 000 invånare, har det varit 145 skjutningar.
Rättsväsendet kan inte hantera utvecklingen.
De senaste veckorna har flera personer gripits i Malmö med vapen på sig. Men erkänner man ett grovt vapenbrott så släpps man ut på gatan igen efter några timmar. I väntat på utredning och rättegång kan de kriminella därför fortsätta begå brott, ofta i flera månader, berättade SVT Agenda i ett reportage i söndags.
"Vi har exempel där en person förra året grips med vapen, erkänner brottet, släpps. Under den perioden hinner han vara inblandad i ett mord, och sedan själv också bli mördad. Det är inte rimligt. Vi kan inte ha det på det viset", sade kriminalkommissarie Bo Lundqvist i reportaget.
Sverige har fått ett nytt normalläge. Regelverket har inte hunnit med.
Under lång tid har våld med dödlig utgång varit på nedåtgående i Sverige. I början av 1990-talet var det nästan 110 fall om året. I början av innevarande decennium hade det sjunkit till 80 fall per år. Den långsiktiga sjunkande trenden för dödligt våld har haft stor betydelse för bilden av brottsutvecklingen i Sverige. Det dödliga våldet är kriminologernas och statistikernas favoritmätobjekt. Till skillnad från annan kriminalstatistik så grumlas inte mordsiffrorna av anmälningsbenägenhet eller politiska trender. Det händer sällan att någon mördas utan att det anmäls. Brotten klaras för det mesta upp.
Dödligt våld har därför varit något av en rikslikare. När det har varit konstant eller minskande har det inte funnits någon större anledning att oroa sig för brottsutvecklingen, har man sagt.
Andra brottskategorier har dock antytt att utvecklingen kanske ändå inte har varit så god som det sjunkande antalet dödsoffer har gjort gällande. Antalet anmälda mord- och dråpförsök har exempelvis gått från under 600 om året i början av 1990-talet till över 800 i dag. Att det dödliga våldet ändå har minskat kan ha haft en rad orsaker, som bättre akutsjukvård och kommunikationer.
Och förra året bröts trenden även för det dödliga våldet. 2015 steg antalet dödade med omkring 25 procent, från drygt 80 fall till över 100. I år ser det ut att kunna bli lika illa - eller värre.
Mycket av det grova våldet har också koncentrerats till utanförskapsområden och till kriminella miljöer. En genomsnittlig medborgare kan därför ha upplevt en ökande trygghet i det egna närområdet, trots att rubrikerna om skottlossningar har blivit allt fetare. Antagligen är det ingen slump att hårt segregerade Stockholm - där innerstaden är praktiskt taget avskärmad från omvärlden av vattendrag och motorleder - upplevs som tryggare än Malmö, där det problematiska miljonprogramsområdet ligger på gångavstånd från stadskärnan.
Ska vi lyckas vända utvecklingen måste vi först och främst få stopp på tillväxten av utanförskapsområden. 1990 fanns det tre. 2012 hade de blivit 186. Inget talar för att de blivit färre sedan dess, särskilt inte givet asylkrisen.
En annan nödvändighet är att anpassa lagarna till den nya grövre brottsligheten. I Agenda påvisades skillnaden mot Danmark, där man fängslas fram till rättegången om man ertappas med vapen.
Det svenska regelverket är byggt för en annan tid. Men det handlar inte om Tatuerade Johansson, Bildsköne Bengtsson eller Tumba-Tarzan längre.
Det måste lagstiftarna förstå innan något kan bli bättre.