Gör inte Sverige dummare. Tala om det gröna gräset. - Ekot hade en märklig huvudnyhet på onsdagsmorgonen. Nyhetsuppläsaren meddelade att riksdagen om ett par veckor ska hålla ett seminarium om narkotikapolitiken.
Och? Varför blev det en huvudnyhet?
Att det hålls ett seminarium för att diskutera en angelägen samhällsfråga inför Sveriges lagstiftande församling bör väl vara den naturligaste sak i världen.
Men det är det inte.
Ekot lade snabbt till att det är den enskilde riksdagsledamoten Anders Schröder som står bakom seminariet. Medan hans parti, Miljöpartiet, inte står bakom Schröders åsikt att den restriktiva narkotikapolitiken inte fungerar utan borde ersättas med en avkriminalisering av cannabis.
P1-morgon spädde omgående på med en debatt där Margareta Nyström, förbundsordförande i Föräldraföreningen mot narkotika, fick inleda med att ta avstånd. Inte till narkotika i sig. Utan Nyström undrade "hur man tänker överhuvudtaget när man lyfter en sån här fråga på det sättet".
Det skulle alltså vara anmärkningsvärt att riksdagen engagerar sig i en fråga om medborgares liv och död?
Och i Lunchekot följde radion upp med en kommentar om en eventuell avkriminalisering av cannabis, uttalad av justitieminister Morgan Johansson (S):
"Det är ju helt uteslutet för oss, förstås. "
Det finns, dessvärre, en rad exempel på att det är tämligen lågt i tak i svensk samhällsdebatt.
Åsiktskorridoren, som enligt statsvetarprofessorn och opinionsforskaren Henrik Ekengren Oscarsson kan beskrivas som "den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan [att] behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd", kan vara skrämmande smal.
I december 2013 skrev Ekengren Oscarsson ett inlägg på statsvetarnas forskningsblogg Politologerna. Det blev, intressant nog, både uppmärksammat och uppskattat. Professorn beklagade sig över att "[d]et kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm". Det finns, menade han, så många ömma tår därute att det knappt går att manövrera i det svenska debattklimatet.
Poängen i detta fall är alltså inte att en legalisering av cannabis skulle leda till en bättre narkotikapolitik. Poängen är att varken väljarkår eller politiker lär kunna bilda sig en uppfattning i frågan om inte debatten tillåts bygga på intellektuell nyfikenhet och en vilja att verkligen bryta argument mot varandra.
Taket i svensk debatt behöver höjas.
Ta några av de exempel som Henrik Ekengren Oscarsson lyfte fram 2013. Då tyckte varannan svensk att det var ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella adoptera barn. En av fem tyckte bra om förslaget att införa dödsstraff för mord.
Just du kanske inte instämmer i just dessa åsikter. Eller i att legal cannabis skulle ge färre döda i knarkträsket. Men innebär det att de avvikande åsikterna och argumenten inte bör ventileras, granskas och debatteras? Och var bör den intellektuella nyfikenheten få fritt spelrum om inte i riksdagen?
Det finns frågor där Sverige absolut borde vara mer intellektuellt öppet.
* Många skulle säkert lyfta fram asylfrågan. SVT:s aktuella dokumentär Tvärvändningen - om svängningen i flyktingpolitiken påminner om att somliga åtminstone tidigare uppfattade det som svårt att kritisera asylpolitiken.
* Ta Natofrågan. Den socialdemokratiska hållningen är att en Natoutredning är onödig, eftersom Sverige ändå inte ska gå med i Nato. Tala om intellektuellt vakuum.
* Eller bostadsbristen. Det räcker att några debattörer hojtar "Se upp för marknadshyror!", så tystnar allt tal om en hyresreform.
Sveriges Radios reporter gick ut på stan och ställde frågan om en eventuell laglig cannabisförsäljning. En intervjuad svarade:
"Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej. Vi har tillräckligt med idioter i samhället. "
En annan sak är att debatten måste få ha lite takhöjd. Den behöver utmana medborgarnas nyfikenhet och intellektuella kapacitet. Annars blir Sverige garanterat lite dummare.