Hade tyskarna tagit mig vet man inte vad som hänt - Han föddes i Eskilstuna 1927 med en tysk far och en svensk mor som funnit varandra efter en kärlekshistoria där språksvårigheter inte var något problem.
- Min far skrev kärleksbrev på tyska och hon svarade på svenska. Hur de lyckades förstå varandras brev förstår jag inte. I synnerhet inte min far som tillbringade första världskriget i skyttegravarna där inte många pratade svenska, säger Hellmut Schliesser.
Kärleken höll och fadern kom hem till Eskilstuna igen för att så småningom gifta sig med Hellmuts mor.
Fadern blev 1932 svensk medborgare men han glömde begära svenskt medborgarskap för sonen, något som skulle ge Hellmut problem.
- Problemet för dem var bara att en av hennes släktingar hatade tyskar så mycket att han gjorde allt för att förstöra för dem. Därför flyttade de till Malmö där jag växte upp.
Fadern jobbade med en blomsteraffär men när människor fick veta att han var tysk så slutade de handla och fadern fick se sig om efter ett annat jobb.
- Det var då han tog jobb som föreståndare vid Tyska föreningen i Malmö. Dit kom det massor med naziofficerare och andra tyskvänliga. Varje vecka visades det tyska filmer i huset, berättar han sittande i vardagsrummet i huset han själv byggt i Malmö.
Hellmuts far var antinazist och det kände föreningens medlemmar till. Troligtvis var det därför de ordnade så att Hellmut var tvungen att resa till Tyskland 1942 för att arbeta.
- Hade jag vägrat så vet man inte hur det kunde ha slutat för mig. Tyskarna hade ju tagit Danmark och Norge. Hade de kommit till Sverige så. . .
Han låter meningen hänga kvar oavslutad i rummet men det är inte svårt att tänka sig vad som hänt om de hade tagit honom som tysk medborgare.
Därför var Hellmut tvungen att resa, men inte ensam.
- Jag var bara 15 år så familjen bestämde sig för att följa med, förklarar han.
På plats i Tyskland lyckades både fadern och Hellmut ordna ett jobb men eftersom föräldrarna var svenska fick de inte hyra någon lägenhet utan tvingades bo på hotell.
- Jag fick en lärlingsutbildning på Junkersfabriken i Leipzig, berättar han och plockar fram en karta som visar hur de gamla mässhallarna där fabriken låg såg ut.
- Vi var 30 000 anställda och 30 000 slavarbetare som arbetade där. Fångarna fick så dåligt med mat att de stal soptunnor som de tömde och åt upp soporna. De hade det eländigt, berättar han.
Efter ett halvår hade familjen fått nog av att bara kunna bo på hotell och bestämde sig för att försöka ta sig hem till Sverige.
- Jag vet inte riktigt hur vi kunde ordna det men troligtvis var min farbror inblandad. Han var polischef i Dresden. Jag har inte kunnat fråga honom eftersom han dog vid bombningarna av Dresden.
Hellmut Schliesser hade ordnat utresehandlingar från Tyskland men något svenskt visum hade han inte. Efter en resa till det svårt bombade Berlin lyckades han dock ordna det med hjälp av svenska konsulatet.
- Vi hade inga matkuponger utan fick äta kupongfri mat som ragu gjord på spenar från kor.
Familjen lyckades ta sig hem till Sverige igen men Hellmut Schliesser säger sig förstå precis vad flyktingarna som kommer hit får gå igenom.
- Det var ett helvete för mig och är ett helvete för dem.
Bor: Malmö.
Ålder: 89 år.
Familj: Hustrun Eva som avled förra året.
Gör: Pensionerad ingenjör. Jobbade 50 år på Tripasin i Malmö.