Han förvandlade cancern till en sexig älskarinna - "Lilla fröken Bukspott". Så kallar han sjukdomen som han vet kommer ta hans liv. Cecilia Hansson har läst den litterära giganten Péter Esterházy - som med humor och rättframhet, och i lånade joggingbyxor, konfronteras med det faktum att han snart ska dö.
Hur skriver man dagbok när man vet att man ska dö? Jag tänker nu inte på dem som hela livet bär på sjukdomsångest. Som Franz Kafka, vars sjukdom nästan blev en identitet. Eller August Strindberg, som var fixerad vid sin hälsa. Utan jag tänker på dem som vet att de har en livshotande diagnos. Så är fallet i Péter Esterházys "Bukspottkörteldagbok", vars titel stakar sig i munnen, såsom insikten om att man är döende kan staka sig i medvetandet.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Péter Esterházy (1950-2016) var - nej, är och förblir - en av Ungern största och viktigaste författare. Från 1970-talet författade han otaliga romaner, pjäser och journalistiska texter. Flera av romanerna är familjerelaterade. Mastodontverket "Harmonia cælestis" (2000, på svenska 2004) skildrar släktens historia - Esterházys farfar var den siste ungerske regeringschefen i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efterföljaren, "Rättad utgåva" (2002, på svenska 2005) behandlar upptäckten att Esterházys egen far varit angivare under kommunisttiden.
I "Bukspottkörteldagbok" återkommer Péter Esterházy till just "Rättad utgåva". Han tycker inte alls om att behöva skriva dokumentärt. Han är van att kunna fotbollsdribbla bort läsaren, varva flera spår samtidigt och skämta om allt. Men döden går inte att dribbla bort, lika lite som faderns angiveri gjorde det.
"Cancer, ett bra begynnelseord" - så börjar boken. Sedan får läsaren utan åthävor veta att det rör sig om bukspottkörtelcancer med levermetastaser. Men den som förväntar sig ett självutlämnande lidande går bet. Esterházys vapen mot sjukdomen är "den ontologiska munterheten"
- den ständiga ledsagaren genom hans författarskap.
Läsaren får följa Péter Esterházy genom läkarundersökningar, cellgiftsbehandlingar i lånade joggingbyxor och termostrålning. Esterházys särställning som författare skymtar i referenser till hans litterära omvärld, städerskan på sjukhuset känner igen honom och en läkare ber om hans autograf.
Även det politiska läget i Ungern får utrymme, samt det skarpa tal som Esterházy skrev till Bokmässan i Göteborg, där Ungern var temaland 2015, om landets behandling av flyktingar. Esterházy ställde in sin medverkan på grund av sin sjukdom, men talet fick eko i hela världen. Plötsligt ser jag mig själv skymta förbi - som en svensk journalist som besvärar med intervjufrågor om det politiska läget, när Esterházy befinner sig på sjukhuset. Men visst verkar han nöjd över att intervjun trycks och läses.
De starkaste anteckningarna i boken är de som berör reaktionerna hos familj och vänner, när de får höra talas om sjukdomen. Vuxna barn som springer ut från familjemiddagen och gråter, släktingen som tjuter "Neej". Även jag blir under läsningen en av dem som ropar "Nej", eller en som likt Péter Esterházys livskamrat Gitti lägger sig på sängen för att sova en stund, för att glömma det hela.
Alla har sitt sätt att hantera döden. Esterházy förvandlar cancern till en sexig älskarinna, "lilla fröken Bukspott". Litterärt är just detta grepp inte särskilt lyckat, men medmänniskan i mig ler ömt åt det tappra försöket. Den döende har fritt att välja vad som besvärjer döden bäst; oavsett om det är humor, magiskt tänkande, bön, gnäll eller en ung och tjusig Fröken Bukspott.
Det är ingen litterärt fulländad dagbok - och hur skulle den kunna vara det? Fyra månader efter dess avslut går författaren ur tiden. Men under läsningen kommer jag flera gånger att tänka på svenska sjukhus barncanceravdelningar, där barnen gör så kallade "supersnören". Snörena består av pärlor som barnet fått för varje ny erfarenhet; röntgen, biopsi, operation, cellgiftsbehandling, strålning och så vidare. Snöret växer i takt med att sjukdomen antingen bekämpas eller breder ut sig. Pärlorna hamnar inte i någon uttänkt ordning, utan följer sjukdomens mönster. Supersnörena är sällan traditionellt vackra. Men varje snöre bär på en alldeles egen erfarenhet, och detta är både vackert och sant.