Helena Rivière Asylrätten som lockbete - Tillflödet av migranter har inget slut. Själva idén om Europa brusar av möjligheter för världens förtryckta och asylrätten är vägen in. Det låter rättssäkert när vi säger att allas asylskäl prövas individuellt och att den som inte har asylskäl ska lämna landet. Tankefiguren bakom detta ja eller nej till asylsökande är att utredningen ger ett entydigt svar.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En ung man från Afghanistan har till exempel laglig rätt att söka asyl hos oss bara av den anledningen att han inte är religiös. Talibanerna, och nu också IS, fordrar absolut underkastelse vad gäller utövandet av obligatoriska moment som fasta och bön.
Kommer det till talibanernas kännedom att vår asylsökande struntar i islam, är hans liv hotat. Det räcker med att han tillskrivs religiös passivitet. Talibanerna är inte så noga med fakta. Hans familj stöter bort honom.
Asylrätten blir då den fredlöses enda chans, på villkor att han kan göra troligt att talibanerna vet vem han är, och är ute efter just honom. Han behöver kunna påvisa en personlig hotbild. Så mot allt förnuft agerar han utåt med rop och skrik mot islam - det är åtminstone vad han senare säger sig ha gjort - och i och med detta utbrott har han riktat blickarna mot sin person och blir alltså nödd att fly. Genom att manifestera motvilja mot islam har han skaffat sig asylskäl.
Sedan tar han sig, utan att varken kunna läsa eller skriva, via flyg till Europa. På något sätt får han en flygbiljett och resehandlingar i ett slutet land utan officiell polismyndighet och utan hjälp av närstående.
Hans flyktingskäl bedöms enligt utlänningslagen, vars flykting-paragrafer är så gott som identiska med Genèvekonventionens från 1951. Första paragrafen är alltför vid och otydlig som grund för beslutsfattande. Där stadgas att religiös förföljelse är ett kriterium för flyktingstatus.
Av det följer att alla i hans situation, med samma religiösa förtryck, har samma oavvisliga rätt att knacka på och yrka på samma rätt till skydd. Till och med personlig likgiltighet inför fundamentalistiska påbud i ett land på andra sidan jordklotet, ger rätt till ett liv i välfärdsstaten, med skola, bostad, mat, sjukvård och försörjning. Var är proportionerna?
Frågan Sverige prövar är: har vår asylsökande rätt till asyl eller brister han i trovärdighet och ska lämna landet? Det är inte lätt att avgöra. Lagen konstaterar att hans liv är i fara, men bryr sig inte om vems fel det är att han hamnade i den situationen. Rätten att söka asyl ägs av den som gör det.
Hur vi än gör med ja eller nej blir det fel. Å ena sidan stora ord om mänskliga rättigheter och skydd mot den typ av totalt frihets- inskränkande kultur som råder i Mellanöstern.
Å andra sidan tvärstopp för dem som tycker sig skönja ett löfte i deklarationerna och rent av tro på dem, tills de plundras av flyktingsmugglare, överges i slavläger, hejdas av taggtrådsstängsel och hundpatruller. Det finns inga proportioner där heller.
Det mest humana - eller minst inhumana - är att begränsa asylrätten till kvotflyktingar i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, och göra det så tydligt att alla vet vad som gäller.
HELENA RIVIÈRE är fri skribent.
rivihel@gmail. com