Henrik Bredberg Sökes liberal magnet - Striden i Liberalerna lär inte vara över. Kronobergs länsförbund kräver att landsmötet i november 2017 tidigareläggs, så att en ny - fungerande - partiledning kan vara på plats i god tid före valet 2018. Inte minst en partiordförande.
I debatten ställs partiledaren Jan Björklund mot den interna kritikern Birgitta Ohlsson. Ordningskvinnor mot frifräsande debattörer. Kravliberaler mot socialliberaler. Det ligger säkert en del i sådana schismer.
Men frågan är om Uppsalastatsvetaren Katarina Barrling verkligen var på rätt spår i torsdagens P1-morgon när hon tyckte sig påminnas om partiets gamla stridslinje mellan frisinnade och storstadsliberaler. Barrling, som verkligen kan det här med svenska partikulturer, ställde märkligt nog major Björklund på frisinnets sida.
Jan Björklund har med sin batongpolitik snarast skrämt iväg spillrorna av de frisinnade. Lockelsen från Annie Lööfs centerparti, som värnar öppenhet mot omvärlden, småföretag och en levande landsbygd, har nog varit stark på sistone.
Samtidigt talar mycket för att den troende Israelvännen Birgitta Ohlsson är högt respekterad bland frisinnade som traditionellt sätter kyrklighet, bildningsideal och en generös flyktingpolitik högt.
Men spelar det någon roll, när det kommer till kritan? Till syvende och sist är det nog inte kravpolitik eller frisinne eller sociala samveten som blir avgörande när Liberalerna väljer vem som ska leda partiet 2018. Så här nära fyraprocentsspärren ser önskelistan förmodligen ut ungefär så här:
1. Röstmagnet.
2. Enande kraft.
Bli inte förvånad om aktiva i Liberalerna börjar snegla mot Bryssel och den populära Cecilia Malmström, vars mandat som EU-kommissionär egentligen sträcker sig till 2019:
"Malmström, kom hem, för vi längtar efter dig". . ?