Historien erbjuder ingen knapp för omstart - Ett årsskifte ger oss bedräglig bekvämlighet. Vi föreställer oss att det ger tillfälle att trycka på kommandot "omstart". Men det är bara en illusion. Det förgångna förföljer oss.
För ett år sedan spekulerades det vilt om 2017 som en politisk vändpunkt i Europa. Det talades om 2017 som ett supervalår förknippat med farhågor och förväntningar. De flesta visade sig vara överdrivna eller felaktiga. Emmanuel Macrons överraskande seger i Frankrike såg dessutom ut att hejda högerpopulismen. Men det var kanske bara en tillfällig framgång?
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I dag kan vi konstatera att det europeiska supervalåret 2017 ännu inte är över och nu har den fruktade nationella egoismen även nått in i Förbundsdagen i Berlin. Valet den 24 september skulle ge en ny, fjärde mandatperiod åt Angela Merkel och därmed säkra politisk stabilitet i EU:s centralmakt. Nu bildas en ny bräcklig koalition kanske till påsken 2018. I bästa fall.
I värsta fall väntar nyval. Allehanda utspel och storslagna visioner fortsätter, men alla avgörande beslut bordläggs tills Tyskland får en stabil regering.
I mars inträffar samtidigt ett annat europeiskt ödesval. I Italien. När Paolo Gentiloni bildade sin koalitionsregering i december 2016 var den bara tänkt som en kort övergångslösning i väntan på att Matteo Renzi skulle komma tillbaka. Men Gentiloni har skickligt och stillsamt lyckats fördröja det oundvikliga. I konkurrensen med mycket populära demagoger och charlataner som Beppe Grillo och Silvio Berlusconi kan Europa bara hoppas på ett fortsatt provisorium med Gentiloni.
Ett politiskt instabilt, inåtvänt Tyskland och en oberäknelig, kaotisk regering i Italien vore rena mardrömmen för EU.
In i det nya året tyngs EU av gamla svårlösta problem. Till dem hör följderna av finanskrisen för tio år sedan. Det återstår alltjämt att fullborda bankunionen, vars konstruktion kan förefalla teknokratisk men som i sin substans handlar om den grundläggande solidariteten mellan medlemsländerna.
Samma krav på solidaritet återkommer i utformningen av en gemensam politik för att ta emot flyktingar och asylsökande. Detta är sedan ett par år tillbaka den allra besvärligaste frågan i hela EU, som det högsta politiska ledarskapet utlovat en lösning på under detta halvår.
Samma krav på solidaritet och sammanhållning ställs på medlemsländerna för att hantera följderna av det brittiska utträdet, brexit. Om tidtabellen ska hålla måste förhandlingarna med britterna slutföras i år och EU-länderna måste samtidigt inom sig klara ut bland annat hur hålen i den nya budgeten ska täckas efter 2020. Den strid som väntar har karaktär av ett nollsummespel där både vinnare och förlorare har vetorätt genom kravet på enhällighet.
EU går in i det nya året med arvet efter finanskrisen för tio år sedan, flyktingkrisen för fyra år sedan och den brittiska folkomröstningen för snart två år sedan. För att lösa ut det arvet ställs krav på inbördes solidaritet och sammanhållning. Det förutsätter den grundläggande värdegemenskap som preciserades i kriterierna för EU-medlemskap vid toppmötet i Köpenhamn 1993 och senare i Lissabonfördraget. Utan den värdegemenskapen eroderar EU.
Historien erbjuder ingen knapp för omstart.
För övrigt:
I söndags avled irländaren Peter Sutherland 71 år gammal. Han var en mycket imponerande kraftfull personlighet med den sällsynta förmågan att både ha strategisk klarsyn och teknisk detaljkunskap. Han skulle ha kunnat efterträda Romano Prodi som ordförande i EU-kommissionen, men stoppades av Jacques Chirac. I stället utsågs olyckan José Manuel Barroso på inrådan av Angela Merkel. Barroso var tillräckligt feg och anpasslig. Sutherland var alltför självständig och stridbar.
Jag träffade Peter Sutherland ganska ofta under åren i Bryssel. En gång berättade han hur det gick till när Chirac sade nej. Den franske presidenten trodde att Sutherland var engelsman!
Läsvärt:
I sitt senaste verk analyserar den tyske historikern Heinrich August Winkler bland annat värdegemenskapen som en normativ kärna i EU-projektet: Zerbricht der Westen? (förlag C. H. Beck). Det är ett dagsaktuellt post scriptum på knappt 500 sidor till hans tidigare fyra band om den transatlantiska gemenskapens historia.