Historien som måste berättas

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Historien som måste berättas Senaste nytt om flyktingkrisen

Historien som måste berättas - Lea Gleitman håller upp det svartvita inramade fotot. Den leende flickan på bilden har en klassisk 1940-talsfrisyr: håret tillbakastruket med lagda lockar i nacken. Hon är 17 år och vet ännu inget om vad som väntar.

Hon vet inte att brevet som kom från pappan var det allra sista brevet. Att hon om några månader kommer att se ryggtavlorna på sin mamma och lillasyster - och sedan aldrig mer. Att mamman och systern kommer att tvingas upp i en tågvagn och sedan köras direkt till gaskammaren i Auschwitz. Att brodern inte heller kommer att klara sig.

Hon vet inte att hon själv ska föras till arbetsläger där hon kommer att arbeta på en linfabrik, för att sedan tvingas genomföra en dödsmarsch till lägret Bergen-Belsen, där människor omkring henne ska dö av svält och tyfus.

Att hon och hennes syster Miriam ska ta sig till Malmö. Utmärglade och med minnen som blir till eviga mardrömmar.

Den leende flickan på bilden vet inget om det. Den 92-åriga kvinnan som håller i fotot vet allt.

I 26 år har Lea Gleitman besökt skånska skolor och berättat om hur det är att vara en överlevare.

- Vi startade vår förening Förintelsens ögonvittnen när en fransk förintelsenekare var på besök i Sverige. Det var så fruktansvärt förnedrande. Vi tänkte att vi måste bilda en informationsgrupp. Vi var många då, som åkte ut i skolorna. Nu är vi bara två kvar som kan berätta.

Tålmodigt svarar hon skoleleverna på samma frågor om och om igen. Som den om hur det är möjligt att leva vidare, efteråt?

- Jag brukar svara att jag vet att mina föräldrars och min släkts största önskan var att vi skulle överleva. Men jag tänker också: Varför överlevde just jag? Varför inte min bror?

I Lea Gleitmans lägenhet finns inramade foton överallt. Tack vare en farbror i Köpenhamn, som tog med sina fotoalbum när han flydde redan innan kriget bröt ut i Polen, har Lea Gleitman kunnat få tröst genom fotografierna. På en vägg hänger bilder på hennes mamma och pappa. Lea Gleitman tittar på dem och säger:

- De kan inte berätta. Därför måste jag göra det. Det är ett behov jag har: Att visa att bakom siffrorna finns levande människor. Vad hade kunnat bli av dem? Vad har världen gått miste om?

Lea Gleitman brukar berätta en historia om en tvål: Hon var 20 år, kroppen sönderbiten av löss. Tyfus härjade i baracken i Bergen-Belsen. Hon och de andra flickorna låg direkt på golvet och sov. De svalt. Många dog av sjukdomar och undernäring.

- Det var omänskliga förhållanden i lägret. Kan du förstå att jag hade samma kläder från december 1944 till april 1945? Samma kläder och inga tvättmöjligheter.

En dag hittade hon en skatt: En bit tvål. Hon skrubbade kroppen varje dag. Kanske var det tvålen som gjorde att hon överlevde?

1945 befriades Bergen-Belsen. Lea Gleitman och hennes syster Miriam, som hade varit i ett annat läger under kriget, kunde återförenas.

- Jag var så svag när lägret befriades att jag knappt var medveten om vad som hände.

Ett år senare kom de till Malmö genom sin farbror i Köpenhamn.

- Två veckor efter att jag kom till Malmö började jag jobba på strumpfabriken. Jag kunde bara säga "hej", "adjö" och "hur mår du?".

I Malmö träffade hon sin blivande man Josef.

- Han överlevde Auschwitz. Vi kom från samma stad i Polen. Jag kände inte honom, men gick i samma skola som hans syster där. Vi hade så mycket gemensamt, det sa klick direkt, säger hon och ler. Tillsammans fick de två döttrar, Barbro och Susanna. Glädjen över barnen var stor, men det var också en jobbig tid.

- Mardrömmarna. Och så var jag så överbeskyddande mot barnen. Inget fick ju hända dem. Det var jobbigt att leva med minnena.

Josef och Lea Gleitman hade många vänner i Malmö som också var överlevare.

- Vi träffades och berättade om våra upplevelser. Det var en sorts terapi. Man var nyfiken: Hur har du överlevt? Vi berättade om varandras familjemedlemmar.

Men en sak tycker Lea Gleitman är lite konstig. Inte en enda av hennes arbetskamrater genom åren frågade henne om hennes upplevelser av kriget och Förintelsen.

- Inte en enda. Jag undrar varför.

Kanske vågade de inte fråga av rädsla för att dra upp smärtsamma minnen, funderar Lea Gleitman. Hon vet också att det finns andra överlevare som har valt att begrava smärtan inom sig.

- Alla kan inte berätta. Jag hade ett stort behov av att prata om det. Man är olika.

Rebecca Gellert är en av alla ungdomar i Skåne som har hört Lea Gleitman berätta.

- Jag är själv jude, och därför har berättelsen om förintelsen alltid varit levande i vår familj. Min farmor och farmor är också överlevare. Men för mig har det blivit mer verkligt när jag har hört Leas personliga berättelse, för min farmor ville aldrig prata om det.

Hon vänder sig till Lea Gleitman:

- När jag hör din berättelse om tvålen, blir historien mer verklig. Jag inser att det hade kunnat vara jag. Om jag hade fötts för två generationer sedan hade jag kunnat vara den som stod där med tvålen, säger Rebecca Gellert.

William Goldman nickar instämmande.

- Jag håller med, det blir mycket mer verkligt. Jag har alltid varit intresserad av Förintelsen, men när man läser om den riskerar det att bli distanserat. Man läser om en siffra.

Rebecca Gellert flikar in:

- När man hör siffran 6 miljoner. Då är det lite som flyktingkrisen idag. Det blir en siffra på ett papper. Men det är ju 6 miljoner människoöden.

Rebecca Gellert heter Rakel, Blima i mellannamn. Namnen tillhörde farmoderns systrar, två livsöden som släcktes av nazisterna.

- Det känns fint. På något sätt får de leva vidare genom mig.

Idag är det Förintelsens minnesdag. Lea Gleitman, William Goldman och Rebecca Gellert ska alla lånas ut som levande böcker på Malmö stadsbibliotek.

- Vi har båda varit på studieresa till olika dödsläger och kommer att berätta om det. Och sedan kan man ställa frågor om hur det är att vara judisk ungdom i Malmö idag, säger William Goldman.

Hur är det, då?

- Det är inte helt lätt. Det är väldigt svårt att uttrycka sin identitet öppet på stan. Jag vet många som blivit utsatta för fysiskt våld när de har gått öppet med sin kippa eller davidsstjärna, säger William Goldman.

De senaste åren har det rapporterats frekvent, världen över, om antisemitismen i Malmö. Men Rebecca Gellert säger att hon inte tänker hemlighålla vem hon är. Hon är själv ute i skolorna och berättar om judisk identitet.

- När jag var yngre och hade varit på en judisk aktivitet och skulle gå ut i en park fick vi alltid höra att vi skulle ta av oss kipporna och gömma davidsstjärnan. Jag är uppvuxen i Malmö, det här är min stad. Jag älskar Malmö. Nu för tiden tvekar jag inte att säga att jag är jude.

Lea Gleitman, som sitter i soffan, bredvid Rebecca Gellert och William Goldman, skakar på huvudet när hon hör de unga berätta.

- Det trodde vi aldrig efter kriget. Att det här skulle hända igen. Att barnen skulle behöva gömma davidsstjärnan.

Hennes ögon gnistrar till när hon säger:

- Jag är trotsig, jag. Jag går ut i staden med en käpp full med davidsstjärnor på. Jag tänker: Mig kan ingen såra längre.

En dag som uppmärksammas internationellt för att minnas Förintelsens offer. Det är samma dag, 27 januari, som Auschwitz år 1945 befriades. Lea Gleitman föddes i staden Oswiecim, just den stad som tyskarna kom att kalla Auschwitz, där de också placerade det största av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Idag uppmärksammas minnesdagen på Malmö stadsbibliotek kl 13-14. 30, där Lea Gleitman, två andra överlevare, William Goldman och Rebecca Gellert lånas ut som levande böcker.

På Kulturhuset Mazetti och biograf Panora fortsätter minnesdagen med föredrag, dans och filmvisning. På söndag, den 29 januari, högtidlighåller judiska församlingen Förintelsens minnesdag kl 17. Föranmälan krävs.

Källa - 2017-01-27 06:30

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+