Höjt säkerhetsläge i fransk litteratur - Flera av vårens franska romaner bjuder på en sofistikerad lek med läsarens förväntningar, där detaljerna visar sig viktigare än intrigen. Mest originell och förankrad i samtiden är dock Lydia Flems bok med 479 minnesanteckningar om klädselns betydelse för vår identitet.
Tankarna går osökt till alla rapporter om det stora säkerhetspådraget inför fotbolls-EM. För hur man än närmar sig vårens franska utgivning, vilken blick man än anlägger, slås man av den höjda säkerhetsnivån också i litterärt avseende. Även pålitligt äventyrliga författare återkommer i vår påfallande gärna till det beprövade och välkända, vilket kanske inte är helt underligt med tanke på de senaste årens traumatiska händelser.
Ett vackert exempel är Jean Echenoz sjuttonde bok "Envoyée spéciale", där Echenoz återvänder till samma sorts roman som han debuterade med för en mansålder sedan i "Nollmeridianen" från 1979: en spionroman av opålitligaste slag, en spionroman som struntar i sin intrig. I böcker som "Lac", "Cherokee" och "Vinddrivet vågspel" fortsatte Echenoz att korrumpera traditionella äventyrsgenrer. Element från sjöroman, deckare och agentthriller användes ungefär som popkonsten använde tecknade serier: tömda på innehåll, reducerade till dekorativa element. Den distinkta stil han utvecklade under 80-talet - en kombination av ironi, fingerad nonchalans och pregnant detaljrikedom, en osviklig förmåga att väcka läsarens svindel - har sedan använts till att skildra mindre slutna världar, senast i första världskrigsskildringen "14", som blev en av 2012 års mest lästa böcker i Frankrike.
I "Envoyée spéciale" iscensätter en valhänt säkerhetstjänst en långsökt plan för att destabilisera regimen i Nordkorea, en plan som börjar med kidnappning på öppen gata av den före detta schlagersångerskan Constance. Trots åtskilligt fumlande på vägen - Echenoz ger till exempel en utförlig redogörelse för Stockholmssyndromet, där både Clark Olofsson och Jan-Erik Olsson nämns - lyckas man slutligen ta sig till Pyongyang, om än med katastrofalt resultat.
Ironin i "Envoyée spéciale" är av muntert slag, det är ingen berättelse som ens låtsas ta sig själv på större allvar, knappast mer spionroman än Oulipoförfattaren Harry Mathews smått klassiska "Mitt liv i CIA". Man kan känna igen de flesta intrigelement från fiktionens trygga värld - det föregivna gisslanfingret från "The big Lebowski", den lättjefulla tillvaron byggd på en enda hitlåt från "Om en pojke" - och Echenoz har i intervjuer påpekat att hans genomförda teknik att beskriva människor som om de vore ting och vice versa är lånad av Dickens.
Det hindrar inte att den uppmärksamme läsaren känner draget från kyligare vindar. Till traditionen från Perec och Queneau hör inte bara pastisch och lek utan också en ångestfull upptagenhet vid detaljen, allt är betydelsebärande, så när radion i bakgrunden diskuterar en påhittad roman vid namn "Palimpseste de l’ombre", Skuggpalimpsest, tänker man att det är en insmugen självdeklaration. Det är nog så han ser på oss, Echenoz: skuggor överlagrade av andra skuggor. Vare sig vi återfinns i en romantext eller ej, så är vi all i grunden fiktiva varelser och våra öden behöver inte begråtas mer än silhuetternas i "Envoyée spéciale".
I grunden är det samma litterära lekar som Camille Laurens ägnar sig åt i "Celle que vous croyez", bara med ett helt annat ursinne. Laurens gav 1995 ut den uppmärksammade "Philippe", en rapportbok om förlusten av ett barn, har fortsatt hålla sig nära det självupplevda och vann år 2000 Prix Femina för "I deras armar". 2007 fick författarskapets självupplevda karaktär en ännu intensivare dimension när hon offentligt anklagade Marie Darrieussecq för att ha plagierat just "Philippe" - en för alla parter plågsam process som Laurens skildrade i romanen "Romance nerveuse" och Darrieussecq i pamfletten "Rapport de police". Då menade Laurens att Darrieussecq inte hade rätt till en upplevelse som inte var hennes egen (förlusten av ett barn).
När hon i "Celle que vous croyez" (Den som ni tror) återvänder till samma frågeställning är det med helt andra utgångspunkter. En författare vid namn Camille Laurens, intagen på mentalsjukhus, lägger till sin förläggares irritation (det gemensamma förlaget P O L sade upp kontakten med Laurens till följd av hennes kontrovers med Darrieussecq) sin egen historia i munnen på en medpatient. Denna historia bygger i sin tur på förfalskad identitet. För att hämnas makens otrohet med en systerdotter skapar författaren ett betydligt yngre alter ego på Facebook, vilket leder till att hon själv förälskar sig i en yngre man.
Laurens är minst lika raffinerad som Echenoz - så fort läsaren trott sig skala av ett fiktionslager dyker nästa upp: varje lögn döljer nya lögner i en sofistikerad lek med läsarens förväntningar, ett slalomlopp mellan fiktion och verklighet. Samtidigt är det en svidande rapport från tillvaron i de virtuella identiteternas universum där påståenden har företräde framför faktiska förhållanden: "Sanningen, den struntar folk i. Det som räknas är vad de tror. Sanningen, den skriver de över. De får den att försvinna under fiktioner och berättelser. Det är vad de lever på, vad de intalar sig. Deras liv är en palimpsest. "
Men framför allt är "Celle que vous croyez" en rasande skrift om ojämlikhet, om hur olika åldersskillnader mellan kvinnor och män uppfattas och om hur olika våra villkor är: detta år av "Det mest förbjudna" och "Århundradets kärlekskrig" kan man inte tänka sig annat än att Laurens roman vore högaktuell också för svenska läsare.
Det är en fördel att ha någonstans att ta vägen - "Il est avantageux d’avoir où aller" - heter Emmanuel Carrères senaste bok. Med stöd i författarens tämligen nymornade engagemang för de svaga i samhället - framför allt i "Andra liv än mitt eget" från 2009 - utgick jag från att det handlar om senaste tidens flyktingvåg. Döm om min besvikelse när titeln visade sig dölja en klippbok, författarens tidningsartiklar och reportage under en tidsperiod av drygt 25 år. Carrère gör ett försök att skapa spänning genom att utnämna den minst sagt spretiga samlingen till "ett slags självbiografi", men i just det här fallet går det paradoxalt nog inte.
I sina autofiktiva romaner - "Doktor Romand", "En rysk roman", "Andra liv än mitt eget", "Limonov" - utgår Carrère ofta en beställning på en text, vilket tvingar honom att ompröva sin syn på sig själv/kärleken/familjen/identiteten, vilket i sin tur ger upphov till ett lager av fiktioner. Att möta originaltexterna i naket tillstånd, de innan de kläddes på sina fiktioner och autofiktioner, är en märkvärdigt fattig upplevelse. Den enda text som får det att svindla till en smula är "Hur jag fullständigt sumpade min intervju med Catherine Deneuve", där Carrère avväpnande berättar hur han får beställning på ett "samtal" med Deneuve, och går till intervjun utan en enda förberedd fråga i tron att det ska bli ett äkta samtal, ett uppriktigt möte mellan likar … Carrère är som mest spännande när han som i denna korta text konfronterar och belyser sitt eget behov av bekräftelse, som tristast när han ger efter för detta behov (genom att ge ut en 550 sidor tjock artikelsamling utan annat tema än författaren själv).
Eric Hazans "Une traversée de Paris" (En färd genom Paris) kan man ta för en undersökning av Paris psykogeografi i Debords och situationisternas anda, en fransk motsvarighet till Iain Sinclairs urbana upptäcktsfärder genom London, särskilt när namn som Gérard de Nerval, Baudelaire och Breton dök upp som ekon av äldre generationers vakendrömmande Parisvandrare. Men Hazan är alldeles för ordentlig, han tycks oförmögen att gå vilse, han följer sin utstakade rutt, klagar på att vissa bortglömda kommunarder inte fått några plaketter uppsatta i gathörnen och beter sig mer som en stadsvandringsguide än en psykogeograf som hallucinerar om hemliga sällskap och begravda tempel. Och möjligen går "Une traversée de Paris" att använda som guide till den litterära vänsterns förlorade Paris, men ur litterär synpunkt letar man med fördel hellre upp exempelvis Nervals "Oktobernätter" med dess febrila möten med