Hökmark C och L sviker sitt demokratiska uppdrag - Regeringen har under Transportstyrelsens fatala it-skandal visat på en oförmåga att hantera en för Sverige svår säkerhetskris. Nu behöver Centerpartiet och Liberalerna bära sitt ansvar och rösta bort denna skadliga regeringspolitik. Det skriver Gunnar Hökmark (M).
Regeringens oförmåga att hantera situationen efter it-skandalen är lika allvarlig som haveriet i sig. Trots att Säpo redan hösten 2015 varnade myndigheten för att den begick brott mot svensk säkerhet hände inget. Det kan inte bortförklaras med en persons bristande ansvarstagande utan är en del av ett mönster av senfärdighet, passivitet, och handfallenhet.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Under den stora flykting- och invandrarvågen 2015 agerade regeringen utifrån helt andra prognoser för flyktinginvandringen än vad ansvariga myndigheter hade gett. In i det sista talade statsministern - mot befintlig information i regeringskansliet - om att det inte fanns några begränsningar för svenskt flyktingmottagande. Först när situationen blev ohållbar (med allvarliga konsekvenser för svenskt flyktingmottagande och integration) panikbromsade regeringen.
Framväxten av kriminalitet och utanförskapsområden dit den svenska rättsstaten inte når är också en del i detta. Det drabbat människor som flytt från våld och förtryck och utgör ett hot mot hela vårt samhälles trygghet och stabilitet. Regeringen accepterar likväl att polisen runt om i det svenska samhället saknar ledning, resurser, organisation och stöd för att med kraft bekämpa denna kriminalitet.
Samma oförmåga präglar arbetet mot våldsbejakande extremism. Verksamheten är icke-fungerande och ingen trovärdig väg framåt har stakats ut. Det saknas kompetens och relevanta insatser för att bekämpa extremismen. Oförmågan leder till en valhänthet i att hantera utresande och hemvändande jihadister. De som har deltagit i IS/Daesh krigföring deltar i ett krig också mot det svenska samhället och bör behandlas därefter. Det gäller straff, rätten till pass och återvändande.
Oförmågan att hantera kriser och ta ansvar för säkerheten i det svenska samhället har sina mest uppenbara konsekvenser i försvars- och säkerhetspolitiken. Verkligheten når inte fram till regeringen. Sedan 2004 har Sverige på felaktiga grunder nedrustat medan Ryssland har upprustat och utvecklat en allt mer aggressiv säkerhets- och utrikespolitik. Invasionen av Georgien och av Ukraina är ett uttryck för detta liksom pågående desinformations- och cyberkrigföring mot den Europeiska unionen, europeiska länder inklusive Sverige liksom USA.
Likväl fortsätter regeringen minska försvarets förmåga. Innevarande försvarsbeslut innebär i sig en dramatisk försvagning och är dessutom underfinansierat. Regeringens linje inför detta är att invänta Försvarsberedningen till 2020 för att därefter ta ett eventuellt beslut, som om ingen verklighet fanns utanför regeringskansliets beredningsprocesser.
Möjligheten att få en bättre politik genom en alliansbudget borde vara viktigare än att hålla regeringen Löfven under armarna. Men framförallt: Centerpartiets och Liberalernas rädsla för att Sverigedemokraterna med sina röster skulle ge stöd för en alliansbudget är inte ett acceptabelt motiv för att låta en dysfunktionell regering ha ansvaret för svensk säkerhet. Det gynnar inte bara Sverigedemokraterna utan innebär att man gör Sveriges säkerhet underordnad partitaktiska överväganden. Det är att svika ett grundläggande demokratiskt ansvar.
Europaparlamentariker