Hos Teatr Weimar kan ett hund bli ett riktigt svin - George Orwells båda romaner "Djurfarmen" och "1984" har alltsedan de skrevs varit favoritlektyr för kommunistätare och socialismhatare av olika schatteringar. Den frihetlige socialisten Orwell själv önskade snarare att böckerna skulle vara en varning för stalinismen och en uppmaning till arbetarrörelsen att aldrig låta sig förföras av totalitära maktspelare.
Kanske skulle Orwell ha gillat Teatr Weimars version av "Djurfarmen", den allegoriska sagan om husdjuren som gör revolution och tar över bondgården. Teatr Weimar är en av numera få teatergrupper som inte enbart gör det politiska privat och individuellt. Det är just modet att skildra utvecklingen på en kontinental nivå som skiljer Teatr Weimar från annan politisk teater, som ibland har en tendens att bli navelskådande.
Geopolitik, realpolitik och finanspolitik har behandlats i en rad uppsättningar det senaste decenniet. Flyktingkatastroferna på Medelhavet, euron och skuldkrisen, finanskapitalismen och brexit är ämnen som gått att infoga i Teatr Weimars numera väletablerade form av konceptuell musikteater och hörspel.
I den orwellianska parafrasen "Död åt välfärdsstaten" tillkommer även dans (koreografi: Lidia Vos), ännu ett konstnärligt uttryck som smälter in i multiverket alldeles sömlöst. Den utspridningens och fragmenteringens teknik som varit Teatr Weimars signum ända från start kanske är särskilt lämpad för att hantera politisk konfliktmateria utan att det blir alltför plakatmässigt förenklat eller trosvisst uppfordrande. I postsanningarnas tidevarv, när realiteter underordnas hätskt konkurrerande narrativ, kan formen också tjäna som påminnelse om att historia inte enbart är ett föremål för förhandlingar enligt spelteoretiska modenycker.
Men Weimarversionen av "Djurfarmen" är inte fullt så avancerad. Den är faktiskt en riktigt snäll saga, trots en del smärre elakheter, kanske för att någorlunda hedersamt och allvarsamt påminna om den allmänna rösträttens hundraårsjubileum. Orwells djurfarm är förvandlad till en liten lyckligt lottad gård med arbetsamma kreatur, god tillgång till naturresurser och förnuftiga hundar (läs: socialdemokrater) som bygger en utopi där alla är jämlika och har tillgång till sociala trygghetssystem. Gården lyckas dessutom hålla sig undan "bråken" (läs: krigen) på alla de andra gårdarna.
Liknelserna och allegorierna är inte svårtolkade: Olof Palmes tal hålls av Den Gamle Hunden och när han dör (sorgesången över den stupade ledaren är styckets absoluta höjdpunkt musikaliskt) förvandlas utopin till dystopi. De solidariska djuren blir egoister. Kaos och skattekverulans kommer till ytan. De stolta linjetalen och de välvilligt tillrättalagda programförklaringarna ersätts av kakofoni. Grisarna (läs: Nya moderaterna) tar makten med löften om skattesänkningar, och Den Unge Grisen (Reinfeldt) orerar om att nu äntligen har den verkliga friheten kommit till den lilla gården.
Den nuvarande ledaren - det är väl Löfven eller egentligen vilken random sosse som helst - är född hund men har blivit gris. I sagans nutid kommer Orwells bevingade fras väl till pass: alla är jämlika men några är jämlikare än andra.
Den lilla bondgården, där det förresten snart är riksdagsval, tror fortfarande att den är bäst i världen. Men efter Den Gamle Hundens död är den ständigt ängslig för att inga andra gårdar ska instämma i den idealistiska, utopiska självbilden. Detta säger inte Teatr Weimar i sin saga, som visserligen är fenomenalt konstnärligt sammansatt, men som gärna kunde varit betydligt vassare. Slutet gott allting gott? Nej, knappast.