Hösten Löfvens värsta årstid - Skolfrågan är viktig när Stefan Löfven i sitt sommartal hoppas på en normalisering efter flyktingkrisens akuta fas.
Men för statsministern brukar varje höst innebära en ny kris av historiska dimensioner.
Statsminister Stefan Löfven hade en ny skolväska, i blå kanvas. Liberalernas Jan Björklund kramade sin mammas hand: "Känslan var hisnande".
Att två svenska partiledare minns sin första skoldag är inte en slump, när deras sommartal sammanfaller med skolstarten. Men det är också ett tecken på att flera partier nu förbereder sig på en situation med en något mer normaliserad politisk debatt.
De flesta partier har det senaste året radikalt skärpt sina migrationspolitiska positioner, vilket har resulterat i en kraftig minskning av antalet asylsökanden som kommer till Sverige.
Det kan förstås innebära att invandrings- och migrationspolitiken - som har lyft som en raket de senaste åren - sammantaget blir något mindre viktig för väljarna.
Och även om flyktingkrisen inte är över, så kommer de klassiska svenska valfrågorna som skola, välfärd och jobb att få tillbaka en del av sin gamla tyngd.
Skolfrågorna är alltså rätt prioritering för de partier som hoppas vinna valet 2018. Moderaterna arbetar mycket målmedvetet med att stärka sitt partis förtroende i skolfrågor. Och Liberalernas Jan Björklund vill vinna tillbaka det han förlorade när Sverige rasade i Pisa-mätningen under hans tid som utbildningsminister.
Socialdemokraterna hade högt förtroende i skolfrågan inför valet, men har i regeringen överlåtit skolpolitiken på Miljöpartiet som i våras hamnade i en allvarlig förtroendekris - utan någon koppling till skolan.
Men krisen sänkte drastiskt väljarnas förtroende för språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin. Att regeringens viktigaste skolpolitiska talesperson dras med en allvarlig förtroendeskada blir förstås ett problem för hela regeringen.
I det ljuset ska man förstå varför Gustav Fridolin stod sida vid sida på med Stefan Löfven, på pressträffen inför statsministerns traditionella sommartal i Vasaparken i Stockholm. Gustav Fridolin måste rehabiliteras för att regeringen framgångsrikt ska kunna kommunicera i en av de tyngsta politiska frågorna.
Precis som förra sommaren inledde statsminister Stefan Löfven i år sitt sommartal med att tala om den oro som han menar präglar sinnesstämningen för många svenskar.
Precis som för ett år sedan talade han om terrordåd, i år kopplade till platser som Nice, München, Orlando och Kabul.
Stefan Löfven kopplade i år också oron till de bilbränder som har blivit mycket uppmärksammade i Sverige i sommar, liksom de många sexuella ofredanden som har anmälts på musikfestivaler.
I de här frågorna hade Löfven dock inte med sig några nya förslag. Men i onsdags presenterade justitieminister Morgan Johansson och inrikesminister Anders Ygeman ett antal förslag för att möta bilbränder och kriminalitet i utsatta områden.
Och någon dag senare lanserade civilminister Ardalan Shekarabi sina tankar om att förbjuda tiggeri. Sammantaget ger det intryck av att Socialdemokraterna vill ge bilden av ett parti med en tuff politik på områden som bidrar till att skapa den oro som Löfven talar om.
Och som för en del väljare hänger ihop med invandringspolitik, även om inte Stefan Löfven själv gör den kopplingen.
Om många svenskar är oroliga, som Stefan Löfven säger, så känner säkert många också just nu ett visst obehag över att det är dags att börja jobba igen.
Det vore inte konstigt om det också gällde Stefan Löfven. Det går förstås inte att vara regeringschef utan att kastas in i kriser, men under de två år som Löfven har varit statsminister har hösten inneburit politiska kriser av historiska dimensioner.
• Hösten 2014 fällde Sverigedemokraterna regeringens budget och Stefan Löfven tvingades inleda jobbet som statsminister med att administrera en borgerlig ekonomisk politik.
• Hösten 2015 exploderade flyktingkrisen i ansiktet på regeringen, som tvingades - eller upplevde sig tvingad - att kassera sin rådande migrationspolitik, och mycket av sin retorik i flyktingfrågan.
Det handlar i båda fallen om politiska kriser som särskilt för regeringen var djupgående till sin karaktär. Budgetkrisen höll på att fälla regeringen, och hanteringen av flyktingkrisen kunde ha spräckt den - men MP stannade kvar.
Mycket av regeringen Löfvens politiska ambitioner har hittills alltså kolliderat med kriser som man har misslyckats med att förutse, trots att det kunde ha varit möjligt.
Blir slutet av 2016 mer normalt så kan regeringen förstås arbeta mer "ostört", och det kunde vara intressant. Ingen vet ju ännu hur den rödgröna regeringen skulle fungera under en krisfri höst.