I en rödbrun garderob - Så här på vårkanten lanserar klädbutikerna kollektioner i nya färger, liksom inför hösten. Politiken följer mönstret.
För några säsonger sedan var det alliansblått och orange som gällde, om än i en matt pastellnyans efter 2010. I EU-valet 2014 blev det grönt med ett stänk av rosa och vid senaste riksdagsvalet var rött och grönt mest populärt.
På första maj i år presenterades en ny kombination som konkurrent till det rödgröna, blått och brunt, det vill säga en borgerlig alliansregering stödd av Sverigedemokraterna. "Om man inte har en rödgrön regering så har man en blåbrun", sade statsminister Stefan Löfven (S).
Häromdagen blev det via Aftonbladet känt att den svenska högerns Banana Republican, Hans Bergström, har erbjudit ett eget alternativ: blåbrunrött. Bergström menar ju att han som rådgivare till Sverigedemokraterna ville att det bruna partiet skulle fälla den röda och gröna regeringen för att röja väg för de röda Socialdemokraterna och de blå Moderaterna att sy upp en koalition.
Nästa vecka är det dock en annan mix som sätter sin prägel på politikens catwalk, en murrig retrovariant som var populär under Weimarrepubliken och som är intimt förknippad med modehusen Molotov och Ribbentrop:
Rödbrunt.
I nästa vecka skall riksdagen fatta beslut om det värdlandsavtal med Nato som innebär att den västliga försvarsalliansen i krislägen kan placera militära styrkor i Sverige, fast endast efter inbjudan från den svenska regeringen.
Bara två av riksdagens åtta partier är emot detta fördjupade säkerhetssamarbete, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, tillika de enda som också vill att Sverige lämnar EU, en union som omfattar nästan alla Europas demokratier.
Sverige konfronteras med två enorma utmaningar som endast kan hanteras i internationell samverkan: ett aggressivt och revanschistiskt Ryssland som flyttar gränser med våld och den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Till sådana samarbeten säger SD och V ett unisont nej. För trots en ytlig fiendskap behöver de varandra enligt logiken min fiendes fiende är min vän.
Deras gemensamma fiende är det fria, öppna samhället.
En klassisk tysk valaffisch från tidigt 1930-tal gör sig påmind: en svart gestalt med dolk i näven och hakkors på mössan, bakom honom en figur med röd Sovjetstjärna.
Das sind die Feinde der Demokratie! Hinweg damit! Deshalb wählt Liste 1. Sozialdemokraten!
"Det här är demokratins fiender! Väck med dem! Välj därför lista 1. Socialdemokraterna!"
Historiens larmklockor ringer, men är det någon som lyssnar?
Det väntade beslutet om avtalet med Nato om värdlandsstöd, Host Nation Support, är egentligen odramatiskt. Det är ett led i det successiva svenska närmande till Nato som skett i full öppenhet sedan kalla krigets slut, i skarp kontrast till det hemliga samarbete som tidigare pågick.
Närmandet står helt i överensstämmelse med den solidaritetsförklaring som riksdagen antog i bred enighet 2009. Sverige skall inte förhålla sig passivt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land eller en nordisk granne. Och Sverige bör "ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd". Denna säkerhetsdoktrin, som har mönstrat ut den gamla neutralitetspolitikens "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig", är en spegling av EU:s Lissabonfördrag, närmare bestämt artikel 42. 7 om bistånd till medlemsländer som utsätts för aggression. De flesta av EU:s 28 medlemsländer är även Natoallierade.
Värdlandsavtalets kritiker menar att Sverige i och med samarbetet med Nato bryter mot en alliansfri tradition. Men vad de bortser från - vid sidan av kalla krigets dolda samarbete - är att Sveriges säkerhetspolitiska linje alltid har varit flexibel och öppen för alla eventualiteter. Den svenska alliansfriheten är inte, till skillnad från exempelvis Österrikes och Schweiz, stipulerad i grundlagen eller internationella avtal.
Regering efter regering har sedan 1950-talet slagit fast följande:
"Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt och varje annat hänseende efter våra värderingar. "
Nyckelorden är "i former som vi själva väljer".
Det var därför som Stefan Löfvens kategoriska besked i regeringsförklaringen 2014 - att Sverige inte skall söka medlemskap i Nato - väckte uppmärksamhet och förundran. Förmodligen bottnade den i ren okunnighet. Skadan reparerades hur som helst i den försvarsproposition som lades fram på våren 2015 efter en överenskommelse med tre borgerliga partier:
"Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. "
Det är dessa självklarheter som riksdagens båda ytterlighetspartier, SD och V, vägrar acceptera. Det har sin förklaring. Båda har rötterna i 1900-talets värsta folkmordsideologier.
Vänsterpartiet är och förblir ett i grunden kommunistiskt parti trots ihärdiga försök till fasadrenovering. Den gamla lojaliteten med Sovjetunionen har glidit över i allmän undfallenhet gentemot Vladimir Putins Ryssland. Gång på gång måste partiledningen rycka ut och näpsa medlemmar som bejakar våld eller talar sig varma för diktatur.
På andra sidan tillhör Sverigedemokraterna en högerextrem familj som understöds av Putinregimen i syfte att splittra Europa. Precis som i fallet med Vänsterpartiet tvingas partitoppen ständigt och jämt ta avstånd från partiaktivister som inte har förstått det här med demokrati och alla människors lika värde.
V-ledaren Jonas Sjöstedt, som naturligtvis inte vill kalla sig kommunist, gick med i Ung vänster i en tid när dåvarande VPK fungerade som filial till Sovjetunionen. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som naturligtvis inte kallar sig fascist, anslöt sig till Sverigedemokraterna när partiet ännu inte hade börjat distansera sig från sitt nynazistiska ursprung.
Så olika. Ändå så lika. Framför allt i frågor som definierar Sveriges plats i historiens politiska kraftfält. Tage Erlanders ord från 1951, mitt under Koreakriget, förtjänar att upprepas:
"Sverige är en demokrati, som med avsky vänder sig mot diktaturen, vare sig den uppträder i nazistisk eller kommunistisk form. Vi känner med andra ord ideologisk samhörighet med den västerländska demokratin. "
Den samhörigheten känner varken SD eller V.
Säkerhet byggs inte bara av militär samverkan. Det handlar också om möjligheterna att värja sig mot en asymmetrisk krigföring som underminerar demokratin med propaganda, desinformation och mer eller mindre förtäckta hot. Att Ryssland i allt större utsträckning ägnar sig åt sådan smygande aggression är väl belagt. I sin senaste årsrapport konstaterar Säpo:
"Säkerhetspolisen ser att Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen … Syftet är att få ut pro-ryska budskap samt spä på oro och skapa splittring i samhället. "
Det ryska lögn- och desinformationskriget dokumenteras i en diger rapport från Finlands utrikespolitiska institut, Fog of Falsehood, som innehåller ett kapitel om hur vissa svenska medier har låtit sig duperas i svallet från annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina.
Därför har regeringen, klokt och förutseende, aviserat en svensk anslutning till Stratcom i Riga, ett Natokopplat organ som arbetar med att förebygga rysk desinformation. Det fick Vänsterpartiets försvarspolitiske talesman Stig Henriksson att interpellera försvarsminister Peter Hultqvist (S) om varför Sverige skall vara delaktigt i "Natos propagandacentral". Interpellationen besvarades - och tillbakavisades - med iskallt lugn av inrikesminister Anders Ygeman (S) i tisdags.
Henriksson framhöll att även USA och Nato ägnar sig åt propaganda. Så är det. Men han bortser från att västvärlden har balanserande institutioner som Ryssland saknar - och som hade a