I Köpenhamn kan jag röra mig fritt som kvinna - I migrationspolitiken har vi inte mycket att lära av vårt broderfolk, men vad gäller tolerans är danskarna överlägsna många andra.
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Från en köpenhamnsk utsiktspunkt.
När jag kom ut som transvestit för ett år sedan var det en omtumlande händelse på flera vis, världen blev inte bara större för mig genom att jag gjorde mig fri mentalt, utan den blev också mindre, rent geografiskt. Jag älskar att resa och har rest över hela världen, men nu har världen krympt för mig på ett sorgligt vis. I vilka länder kan jag röra mig fritt som trans? Hela Mellanöstern, utom möjligtvis delar av Israel (Haifa och Tel Aviv), faller bort. Liksom Afrika, Ryssland och stora delar av Östeuropa, känns det som. Och mitt älskade Brasilien som jag skrivit två böcker om? Otänkbart med en president som uppmanar till hat och våld mot hbtq-personer. Jag varken vill eller skulle våga visa mig som trans på Rios gator. Och Chile, det land som också betytt så mycket för mig?
Här finns en djup ironi: de personer vars reaktion jag var mest nervös inför då jag kom ut var några gamla hamnarbetarkompisar, kommunister förr, men SD-sympatisörer i dag. Där var det dock bara tummen upp. Bland mina chilenska vänner, alla radikala och "vänster", går reaktionen däremot bara att beskriva som isande tystnad. Något som sannolikt går att förklara med att det inom latinamerikansk vänster fortfarande finns en romantik kring macholeninister och förtryckare som Fidel Castro och därmed ingen plats för solidaritet med hbtq-personer.
Världen har alltså blivit mindre för mig. Gör det något? Kanske inte. Jag har ju redan rest och sett så mycket. I sommar har jag bott i Köpenhamn och njutit i stora drag av att kunna röra mig fritt som kvinna. Jag har glidit omkring på min damcykel i Europas bästa cykelstad, besökt mina stamkaféer och stambarer, suttit på sportbar på Gammel Kongevej som Marisol och följt dam-VM. Utan problem. Och här finns något man skulle kunna kalla för en dansk paradox. Vi har inte mycket att lära av vårt broderfolk vad gäller migrations- och flyktingpolitik, men när det gäller leben und leben lassen är de överlägsna många andra folk.
Bara en företeelse som Christiania skulle vara omöjlig på de flesta ställen i Europa och jag kan knappt dra mig till minnes en enda provokation, ett enda hånfullt tillrop på hela sommaren. Jag vet inte ur vad denna tolerans uppkommit, bara att den är reell för mig. Och kanske är den tolerans jag upplever - eller en släkting till den - ett skäl till att debatten i Danmark är grövre, man vågar och får säga saker som inte sägs hos oss, där debatten ju ofta präglas av en politiskt korrekt ängslighet. Om detta sedan kan förklara varför det inte finns något nynazistiskt våld att tala om i Danmark, som det ju finns hos oss, är svårt att sia om men det är en teori så god som någon; det finns inget locket på att tala om här.
Det enda jag emellertid kan säga något om med säkerhet är det jag upplever med min egen kropp, min egen kvinnlighet, mina egna erfarenheter och det är att Köpenhamn är en bra stad att vara trans i. Det är inte min hemstad, Malmö, inte än i alla fall. Inte för mig, men för att stödja mig mot Steven Pinker: världen blir trots allt bättre hela tiden och - vem vet? - kanske kan Malmö en dag bli lika fritt och lustfyllt för mig och andra transor som storebrorsstaden på andra sidan sundet.
Tf