I Trollhättan lever sorgen kvar - Skolattentatet i Trollhättan var en medveten attack mot ett redan utsatt område. Vad hände sedan? När SvD:s Duraid Al-Khamisi reser till Kronogården möter han invånare som pendlar mellan ilska mot samhället och hopp om en ny sorts sammanhållning.
Drottningtorget är fullt av människor. Somliga äter en sen lunch, andra super alldeles för tidigt. Fontänen skvätter, solen värmer och fåglar flyger åt alla håll och kanter.
Leith Eskandar plockar upp mig. Vi åker bil genom stan. Stannar till hos barberaren. Leith vill klippa sig, trimma skägget.
Det är kö och kvavt inne hos frisören. Folk talar syrisk, libanesisk och palestinsk arabiska. Vi ställer oss utanför. Bilar med nedvevade fönster pumpar arabisk musik, flera gånger kommer vänner fram för att hälsa på Leith. En snabb puss på kinden och en varm kram i solen.
Leith gillar Trollhättan. Han är född här. Många av grabbarna, hans barndomsvänner och släktingar, likaså.
- Det är en jättefin stad, det är mycket kärlek. Det har det varit hela tiden.
23-åringen skojar, driver med polarna. Men hans leenden är tyngda, återhållsamma. En timme senare sitter vi i bilen igen, kör ut på motorvägen och svänger av mot Kronogården.
Leith presenterar sitt område med stolthet. Pekar med handen ut genom rutan. Till vänster om vägen mot en länga låga hus - här bor många romer. Till höger om bilvägen mot fyra höghus - här bor somalier.
Sedan, inom loppet av ett par sekunder, förändras allt. Leiths röst, hans ansiktsuttryck, luften i bilen. Det är när vi kör förbi grundskolan Kronan.
- Ser du caféskylten? Precis där, under den låg min bror. Där såg jag honom dränkt i sitt eget blod med en vit duk över sig.
Mer än ett halvår har gått sedan dagen i oktober då en 21-årig maskerad man stormade Kronan beväpnad med en kniv och ett svärd. Innan polisen sköt ihjäl gärningsmannen hann han döda Leiths lillebror, elevassistenten Lavin Eskandar, läraren Nazir Amso och eleven Ahmed Hassan.
Det var ingen slump att 21-åringen valde att slå till mot en skola i just Kronogården.
Området där Leith bor är grönt och livligt. Här finns låga familjehus, höga höghus, färgglada radhus. Här finns lekparker, en fotbollsplan, en moské. Här finns arbetslöshet och fattigdom. Hopp och hopplöshet. Överbeskyddande föräldrar, krigströtta föräldrar. Glada barn och skoltrötta ungdomar. Det är ett klassiskt miljonprogram med andra ord, Trollhättans första och största. Men också ett av Sveriges socioekonomiskt mest utsatta områden och ofta framställt som ett problem i medierna.
Leith har ett ärr under det vänstra ögonbrynet. Det fick han när han var liten och hans bror puttade omkull honom i badrummet. Vattnet i badkaret blev rött av allt blod. Efteråt tittade lille Lavin upp mot storebror och frågade: "Vad kan jag göra så att du förlåter mig?"
- På en torsdag blev Lavin mördad, och på en onsdag blev han begraven. Från att ha stått framför mig livs levande, energisk och skämtande med alla, till att ligga under jorden på en vecka. Och så frågar folk: hur mår du, hur känns det, hur är läget?
Jag tittar på Leiths underarm. Ser en tatuering av hans lillebror. Han som barnen här i Kronogården kallar för hjälte.
- Problemet är att alla tidningar bara bekräftar mördaren. Ger honom och hans världsbild uppmärksamhet. Man tänker inte på att det sitter andra och blir inspirerade av honom.
I samma andetag fortsätter Leith:
- Men efter attacken hade vi över 50 personer som sov över hemma hos oss. Alla tog ett hörn, en kudde och lade sig. Utan all kärlek, allt stöd, hade det inte gått.
Vi kör hem till Karim Fakih, Lavins allra, allra bästa vän. Han och Lavin brukade spela in musikvideor ihop. De hade startat firma, börjat göra sig ett namn. Bland annat jobbade de med hiphopduon Medina och uppmärksammades av Ken Ring.
I tio år har Karim väntat på uppehållstillstånd. Nio gånger har han fått avslag. Enligt Migrationsverket finns inget särskilt asylskydd för libaneser.
- Den enda som kunde göra honom glad var Lavin, och nu är Lavin borta, säger Leith.
Han knackar på fönstret. En ung, solbränd, vältränad kille med ett blygt leende och små bruna ögon öppnar dörren till en mysig etta. På väggen har Karim låtit porträttera sin bästa vän i en väggmålning.
Vi fortsätter vidare, plockar upp nästa i kompisgänget.
- Nu ska du får träffa en riktig karaktär, säger killarna och fnittrar.
Aras Dorzarin arbetar som elevassistent i Trollhättan, precis som Lavin gjorde. Så fort han öppnat bildörren känner man en stark lukt av kurdisk mat.
Leith söker ögonkontakt i backspegeln.
- Har du ätit?
- Nej, svarar Aras, omedveten om vad som komma skall.
- Säg "jag svär"!
- Jag svär!
- Mannen, då måste du be din mamma fixa en fläkt hemma!
Skrattsalva.
Leith, Karim och Aras är vanliga killar som dricker, festar, träffar tjejer. De har visioner och ambitioner. Nu bär de alla på en sorg.
Toni Naim var ute på jobb när samtalet kom. En vän undrade: "Vad är det som händer utanför ert hus?" "Ingen aning", svarade Toni, som arbetar som frilansande tolk och är fritidspolitiker för Kristdemokraterna i Trollhättan.
Hur skulle han kunna veta att en skolattack precis utspelat sig 50 meter från hans hem? Och att ett av offren var en av hans närmaste vänner? Läraren Nazir Amso som bodde i huset bredvid och som Toni Naim brukade festa långt in på småtimmarna med.
- Jag fattade ingenting. Min arbetsgivare sa att jag skulle åka till Kronogården utifall att någon behövde tolk. Det var ambulanser och polisbilar. Sen blev det bara svart. Det var som att befinna sig mitt i en mardröm.
Farbror Nazir, som eleverna kallade honom, blev bättre. Han återhämtade sig. Började äta, prata, önskade sig en sallad. I nästan en månads tid besökte Toni honom på sjukhuset. Hoppades att han skulle bli frisk igen. En dag sa Nazir att han ville fira jul hemma, tillsammans med sin familj.
- Han mådde så bra. Vi var så glada. Och sedan, nästa dag, ringde telefonen igen. "Nazir har fått en hjärtattack". Allt rasade samman igen. Han dog bara.
Toni Naim tvekar inte när han talar om attacken. Det var ett rasistiskt hatbrott. Ingenting annat.
- Högerextremism är ingenting nytt i Trollhättan. Vi hade samma problem i början av 90-talet med Ny demokrati och nazister som marscherade på gatorna.
Han berättar om den första moskébranden i Sverige, som skedde just här i Trollhättan.
- Kommunen har försökt göra mycket för att bryta segregationen, som festivaler och andra arrangemang, men det är svårt. Det var annorlunda när jag kom till Sverige 1987. På den tiden kunde afrikaner, indier, serber komma in i samhället. Det fanns helt andra möjligheter att få arbete. I dag är integrationen dålig. Vi ser väldigt många intellektuella komma från Syrien, människor som verkligen vill arbeta. Men jobben finns inte.
Leith kör till kyrkogården. Solen vilar över träden. Det är nertrampat runtomkring graven. Fullt av rosor, nallar, ljus. Killarna vattnar blommorna. Ser efter sin vän.
- Mest av allt saknar jag hans jidder. Hans humor. Han verkligen märktes, hördes, det gick inte att ha någon annan bredvid honom. Han tog över allt i rummet, minns Karim och tittar medtagen ner i marken.
Rossana Dinamarca minns dagen som igår. Hon satt på Arlanda Express på väg till Kiruna. Hade ett telefonmöte då hon fick ett sms från en kompis. "Skolbarn attackerade i Trollhättan. "
Vänsterpartiets riksdagsledamot är från Kronogården och bor i Trollhättan. Bara det inte är mina barns skola, hann hon tänka. Hjärtat bultade som om det skulle explodera i bröstkorgen. Hon ringde barnens fritids och hörde redan på fritidsledarens röst att det inte var där det hade skett.
När hon kom hem såg hon på tv med sina barn. I ett nyhetsinslag sades det att mördaren velat attackera "bruna" barn.
- Då vände sig barnen till mig och frågade: "Stämmer det?" Ja, svarade jag. Det stämmer. Och det var så sorgligt, så svårt, att förklara det för dem.
Rossana Dinamarca blickar ut mot torget. Hon är klädd i svart