Ingen människa är en ö - Det gångna året går till historien som ett förräderi. Gränserna som stängts, köpslåendet med Erdogan, den politiska dövheten inför Refugees Welcome-rörelsen tömmer Europa på allt det brukade bekänna sig till. Konventionernas upphov förnekar sin avkomma, de mänskliga rättigheterna överges under protester som ljuder allt svagare.
Som reaktion och undersökning av hur flyktingkrisen påverkar europeisk och dansk självförståelse kommer den danske författaren Jens Christian Grøndahls bok "Europas ambassade".
Essän tar avstamp på ön som förknippas med tragedierna på Medelhavet.
"På Lampedusa är det svårt att vara rasist, förr eller senare stöter du på en migrant, och när man ser en bebis är det bara en bebis. "
Paola La Rosa, en av alla öbor som engagerat sig i flyktingmottagandet, förklarar för Grøndahl hur vardagen på Lampedusa påverkar ideologin. Fast även de som tycker att flyktingarna ska skickas tillbaka är involverade i att hjälpa dem. Att vända ryggen till är helt enkelt inte ett alternativ.
Den som förfrusen och skärrad når stranden möts av Frontexpersonal i vita dräkter, som om de vore rädda för pestsmitta. Men det finns också ett center där migranten får ett bad och något att äta. Framför allt kanske möjlighet att kontakta dem som väntar på livstecken. Sedan italienska flottans Mare Nostrum- insats för att rädda båtflyktingar ersattes av EU:s gränskontroll har antalet drunknade niodubblats. Undermåliga båtar fortsätter att lämna Libyens kust med kurs mot Lampedusa.
Grøndahl träffar myndighetsrepresentanter, volontärer och migranter. Han lyssnar och försöker förstå, reflekterar över det latinska och det nordiska. Han intar en tvetydig position. I samtalen blir han den danska representanten, som fördömer dansk migrationspolitik men samtidigt försöker göra den begriplig för de förbryllade italienarna. Vid varje replikskifte drar dansken det kortaste strået. Danskarna är rädda, säger Gröndahl. Det är rimligt att bli rädd, men också att övervinna sin rädsla, menar Paola. Hon tycks veta något om förskjutningarna i det nordiska debattklimatet. "Det är farligt att kalla oss [på Lampedusa] enastående, för då blir det okej att vara normal. "
Välfärdsstaten är dyr, säger Grøndahl. Måste ni konfiskera flyktingarnas egendom? undrar vaktmästaren på danska institutet. Det gäller att de som kommer respekterar våra normer, säger Grøndahl. Det universella förnuftet tycks alltid vara ens eget, aldrig den andres, säger akademikern i Rom.
Det är en modig essä på det viset, att Grøndahl låter läsaren lyssna och använda sitt eget omdöme. Det vettigaste sägs av dem som är närmast flyktingarna. De som bor och arbetar på Lampedusa tycks vara de européer som tänker klarast. Här inväntar man inte resten av Europas solidariska ansvar innan man drar upp människorna ur havet.
Grøndahl träffar borgmästarens talesperson Mauro Seminara, som berättar om 2011, då det kom 8000 migranter samtidigt. På Lampedusa lyckades man på egen hand hantera en situation med människor som bodde på gatorna. Seminara är ur nordiskt perspektiv en osannolik myndighetsperson. Han menar att uppdelningen mellan asylbehövande och "ekonomiska flyktingar" är en illusion, vars resultat bara är att människor och arbetsmarknader blir kriminaliserade. Han anser att Italien borde sluta sälja vapen som hamnar hos Boko Haram istället för att försöka stoppa migrationen. Rädslan för migranter är enligt Seminara producerad av journalister och politiker. Så har Berlusconi använt un disastro per Lampedusa för att skrämmas med föreställningen om ett samhälle i kaos. Resonemanget får mig att tänka på ett visst omkväde som upprepas så snart de svenska ID-kontrollerna kritiseras: "krisen från i höstas får inte upprepas". Var finns de skånska motsvarigheterna till den uppstudsiga Seminara?
Med Lampedusas präst diskuterar Grøndahl påvens socialetik och upptäcker ett fenomenologiskt tänkande som radikalt nog ställer rummet under tiden, idéerna under kropparna, och upprättar ett förbud mot att reducera människor till volymer. Don Mimmo menar att det som platsen konfronterar dig med är avgörande. Lampedusa är ett samhälle där du inte kan dra dig undan bakom principer och begrepp. Jag tänker att vad de nordiska länderna försöker göra är att avveckla sig själva som sådana platser.
Nu träffar Grøndahl vidsynta italienare och inte dem som håller migranter som slavar i sina tomatodlingar. Men lite intressant är tanken på havet som fostrare av öppenhet och förståelse för utsatthet. Försiktigt undrar han om det hände något med danskarna när de vände fiskeriet ryggen för att göra smör och bacon istället.
Grøndahl diskuterar allt som vi brukar diskutera; kulturrelativism, identitetspolitik, övergreppen i Köln, terrorattacker, det sociala kontraktet och välfärdsstatens framtid. En lång utläggning om kvinnans frihet. Rädslan för folkvandringen har både ekonomiska och kulturella aspekter, menar Grøndahl, men till sist måste insikten om ett förändrat Europa sjunka in. Det finns ingenting som kan stoppa migrationen. För varje person som avvisas har andra redan satt sig i rörelse.
Till skillnad från regissören Thomas Vinterberg skäms inte Grøndahl för de danska besluten. Det vore nämligen att skämmas för den demokratiska process som lett fram till dem. Här får jag svårt att följa honom, även om jag förstår hans logik. Skam i samhällskroppen är ett friskhetstecken. Vad gör vi utan den, tänker jag när jag läser om ett besök hos kustvakten där Grøndahl får höra anropen från en båt ute på havet.
Can you help us, please. We are sinking.
Skam är också ett slags sorg.