Ingen människa har gjort mig mer besviken än Mugabe - Hur blev min före detta vän en massmördare? Akademiledamoten Per Wästberg minns privata stunder med Robert Mugabe som nu tvingas bort från posten som Zimbabwes president.
Ingen människa jag trott mig känna ganska väl har gjort mig mer besviken än Robert Mugabe. Han tilldelades vår Amnestygrupp som politisk fånge 1964.
En kommentar belyser ett ämne ur flera infallsvinklar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I tre år satt han i en mörk cell i det dåvarande Rhodesia med löss, rutten mat, råttor på cementgolvet. Sedan, i Salisbury Remand Prison, fick han ta emot böcker från Sverige: Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin, Keynes. Han smugglade ut brev via sin syster på besök. Jag har en försvarlig bunt. Men han släpptes inte ut ens ett par timmar för att begrava sin son.
Fri efter tio år försvann han till Moçambique, dök upp i Stockholm, lekte med mina barn som hans fru Sally tagit hand om i Heby. Marxisten tonade fram som socialdemokrat i Sverige där biståndet var störst. Han kom till International Defence and Aid Fund i London, där jag var aktiv och kunde jämföra hans reseräkning med de andra av frihetsrörelsernas ledare. De passade på att handla lyxvaror, bara Mugabe hade inga extra utgifter.
På Federal Palace Hotel i Lagos 1977 hade Mugabe som gerillaledare en fönsterlös skrubb, klagade inte, men när han och Palme fick vattnet avstängt, kom de till mitt rum och duschade samtidigt.
I en lägenhet i London åt jag frukost med Robert och Sally, han visade mig sina villkor i förhandlingen med Lord Carrington i engelska regeringen. Senare följde jag med honom till Sally som då låg i njursjukdom på St. Mary´s Hospital i London; hon var hans stora, nog enda kärlek.
Jag hörde honom i april 1980 utropa Zimbabwes självständighet med ett Mandelalikt tal om tolerans och försoning. Han var ett föredöme för Afrika. Han tog emot FN:s Hungerpris och log mot mig från estraden. Vilket bottenlöst hyckleri!
Hemma hos honom i forna guvernörspalatset såg jag hans bokhyllor med böcker av Graham Greene, Bertrand Russell, Dorothy Sayers. Sally lagade mat och var hans länk med verkligheten. Efter hennes död skulle hans födelsedagstårta väga lika mycket som hans år.
Hur blev min före detta vän en massmördare som svalt och ruinerade sitt folk och inför "valet" 2011 registrerade 16 800 personer som i röstlängden uppgavs vara etthundratio år - i landet med lägst medellivslängd i världen. Jag skymtade Nikolaj Gogols leende från graven i Moskva.
Han genomdrev sin självbild som landets andlige rättskipare, ingen överklagan möjlig. Till sist en hatets feodalfurste som tvingade minsta kontor och butik att hänga upp hans porträtt. Men i Afrika hyllades den gamle frihetsledaren. Mandela ensam fördömde honom. Därefter teg Sydafrika fast landet tvingats ta emot tre miljoner flyktingar.
Hans motståndare Ian Smith hade varit bestialiskt grym. Till exempel: råttgift i brunnarna, konservburkar injicerade med dödligt tallium, antrax utplanterat i byarna i konfliktområden. Mugabe och Smith delade sitt förakt för världsopinionen. Av Cecil Rhodes ärvde de ett laglöst ledarskap och beskyllde andra för kriser de själva skapat. Ingen av dem påverkades av allt dödande de ställde till med. Som att över en halv miljon lantarbetare med anhöriga dog av svält och sjukdom sedan de fördrivits från vita farmer.
Han hade den utvaldes villfarelse att tro sig född allsmäktig. Hans mamma Bona, sträng och kall, såg honom som den som skulle bli landets gudfader och hämnas hennes sorgliga liv. Sonen hade böckerna som enda vänner. Med den ensammes självbevarelsedrift blev han en person som inte tålde avvikande tankar.
Vid vårt sista möte i mitten av 90-talet skar han upp en tårtbit åt mig. Jag var bräddfull av kritik. Och frågade om han inte gladde sig längre åt något i livet. Han svarade: "Jag säger inte åt vad så länge min vrede och besvikelse är större. "
Jag kände igen hans gestik, hans sätt att ta av sig glasögonen för att understryka en poäng. Jag såg hans färgade hår, visste att han använde botox och vitaminsprutor för att förbli ung. Ett monster förklätt till gentleman i kostym sydd i England, landet han hatade.
Den tid då vi kunde anförtro oss åt varandra var förbi. Omöjligt att fatta hur han, alltför länge följd av en hel världs respekt och beundran, till den grad kunde missbruka sin makt över miljoner liv. Han förblev outgrundlig. Det var för sent att återbörda honom till den mänskliga familjen.
Diktatorn tog en nation som gisslan. Det enda han till slut hade gemensamt med sitt folk var rädslan för sitt liv, där han hukade i sin skottsäkra Mercedes (24mkr) och i hög fart kördes genom avspärrade gator.
Per Wästberg kom 1959 som Rotarystipendiat till Rhodesia. Boken om upplevelserna, "Förbjudet område", gavs ut 1960.