Inte ens klimatförnekare av stål kan förneka detta - Haven har stigit och strött sitt dödande salt över åkerarealen i Sydeuropa. Samtidigt har sötvattnet torkat bort. Maja Lunde gjorde dundersuccé med "Binas historia", nu kommer uppföljarne "Blå" - även den om öden som påverkas av klimatförändringarna.
Jorden har haft feber 400 månader i rad nu. Solen pressar på från en klarblå himmel, befolkningen uppmanas till sparsamhet med vattnet och risken för skogsbrand är hög i nästan hela landet.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Verkligheten utanför fönstret får en skrämmande laddning när man växelvis sneglar ut på den och ner mellan pärmarna i Maja Lundes klimatdystopi "Blå".
Romanen är andra delen i en planerad tetralogi om människan och klimatförändringarna. Den första, "Binas historia" fick stort genomslag. I tre sammanflätade tidsplan beskrev den vår relation till bin och vad som skulle hända med livet på jorden om dessa surrande, ovärderliga och allvarligt hotade djur försvann.
I "Blå" har turen gått till en annan av de livsnödvändiga ting vi så lätt börjar ta för givna - vattnet. Och även denna roman spänner över flera tidsplan.
En generation in i framtiden, 2041, har haven stigit och strött sitt dödande salt över åkerarealen i Sydeuropa. Samtidigt har sötvattnet torkat bort. Bränder härjar okontrollerat och liksom resten av befolkningen är David och hans lilla dotter Lou på flykt. Norrut. Till "vattenländerna".
Vid det här laget har dock gränserna redan stängts för flyktingvågen. Även det provisoriska läger, dit pappa och dotter söker sin tillflykt, överges stegvis av hjälpinsatserna, och i takt med att nivån i vattencisternerna sjunker börjar också den sköra fernissa av civilisation som ännu vidmakthålls här bland tältsängar och sanitetsbaracker att krackelera.
Parallellt rör sig berättelsen i nutid och åt andra hållet, från norr till söder, i en ensam segelbåt mellan Norge och Bordeaux. Vid rodret: Signe, en väderbiten 67-åring med hjärtat fullt av harm. I lasten: tolv lådor smältande glaciäris från hennes hembygd i Ringfjorden.
Signe tänker frakta isen till sin ungdomskärlek Magnus. Hon vill stjälpa ut den på gräsmattan framför hans pensionärsviste i Frankrike och ställa honom till svars för alla de beslut han varit med om att fatta - att tämja hemfjordens forsar för mänsklig vinnings skull, och att exportera glaciärens tynande is som exotisk drinkkylning till världens ökenländer.
Hela sitt liv har Signe kämpat mot liknande krafter. Det har varit en kamp lika ensam och lika mycket motvind som där ute i stormen på havet i segelbåten Blå. Och Lunde lyckas få sin hjältinna att framstå som just så där oresonlig och socialt obekväm som motvallskvarnar ofta blir när de försöker sätta stopp för något som alla omkring dem betraktar som oundvikligt. En sur gammal kärring på tvärs mot utvecklingen, en kamp hon också för länge sen förlorat.
Det är denna känsla av målmedveten vrede och förtvivlat vemod som driver både Signes båt och Lundes roman "Blå". Känslan av att allt är på väg att rinna oss ut händerna, som en snöboll på en sommarfest, medan alla bara står omkring och ser på.
I jämförelse med "Binas historia" framstår "Blå" också som betydligt otåligare rent språkligt. Den är inte fullt så omsorgsfullt skriven, händelseflätan mindre intrikat och formuleringarna ibland en smula slentrianmässiga (Lunde håller sig inte för god för att låta sina karaktärer "vakna med ett ryck"). Men indignationen vibrerar i öppen dager och det ska till en klimatförnekare av stål för att inte känna allvaret dess scener förmedlar.
Som den där barnet Lou, trots att det är farligt, inte kan låta bli att suga vatten ur en smutsig trasa. Eller när Signe i sorg och vrede lägger sin hand på den krympande glaciären Blåfonnas flank. Den ligger där som ett stort, lugnt och döende djur. Det är samma is som när hon var liten men den ligger mycket högre upp på bergssidan nu: "som om den försöker dra sig undan, bort från människorna".