Inte säkert att någon vill ha MP i regeringen - Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar i Sundsvall bjöd på litet nytt. Utbildningsminister Gustav Fridolin vill att eleverna ska röra sig mer i skolan.
Men förslaget låter oprecist för att inte säga lite flummigt.
Han säger nej till en riksdagsmajoritets krav på 100 timmar mer undervisning i idrott och hälsa.
Det låter som en ren obstruktion mot folkflertalets vilja uttryckt i riksdagsmajoritet. Att det dessutom kommer från ett parti med opinionssiffror på cirka fem procent gör det inte mindre utmanande.
Miljöpartiets kris kan sammanfattas i en mening: Partiet valde makten framför idealen.
De Gröna har under Gustav Fridolin och de kvinnliga språkrören Åsa Romson och sen Isabella Lövin varit så fixerade vid ambitionen att framstå som regeringsdugliga att partiet offrat hjärtefrågor för makten. Tydligast uttryckt i stödet för försäljning av Vattenfalls brunkolstillgångar i Tyskland, den nya restriktiva migrationspolitiken och värdlandsavtalet med Nato.
Visst finns det goda sakskäl för omsvängningen. Problemet är bara att partiet därmed lurade väljarna. De gick till val på att låta brunkolet bli kvar i marken och på en generös flyktingpolitik. Nu har partiet inte bara ställt upp på drastiskt minskad invandring utan till och med medverkat till att försvåra familjeåterförening.
Det har som bekant inte skett utan inbördes stridigheter. Fyra riksdagsledamöter protesterar och har i realiteten bildat en egen parlamentarisk grupp.
Kommun- och landstingspolitiker har i Sundsvall argumenterat för hårdare tag mot utbrytarna. Det är dömt att misslyckas. Jabar Amin vek sig inte för Saddam Hussein och lär inte göra det för Gustav Fridolin.
Möjligen är chansen större att få med sig Carl Schlyter. Den ende av de fyra som deltog i Sundsvallsmötet. Han är möjligen mer karriärsugen än övriga tre och tycks ha diskuterat med kommunkritikerna.
Problemet för Miljöpartiet är att det har tappat sin främsta påtryckningsmöjlighet gentemot Socialdemokraterna. Den var under Göran Persson-åren att hoppa över till alliansen.
Persson tvingades till en uppgörelse 2005 om en slags flyktingamnesti efter stenhård press från bland andra Gustav Fridolin.
På den tiden var ett regelrätt samarbete med borgerliga partier en realitet. Efter 2002 års val förhandlade MP om koalitionsregering med flera borgerliga partier. Det var inte de Gröna som spräckte de förhandlingarna utan Maud Olofsson.
Det hotet mot S finns inte längre. Det har avsevärt försvagat MP:s förhandlingsposition och förklarar de förödmjukande reträtterna partiet tvingats till.
Läget är så pass allvarligt att det efter nästa val inte ens är säkert att någon part vill ha med MP i regeringen, även om förstås Löfven måste säga så nu. Om det blir en blocköverskridande regering, tycks inget av de borgerliga partierna vilja ha med MP.
Löfven skulle knappast göra kabinettsfråga av de Grönas regeringsmedverkan, såvida det inte vore direkt parlamentariskt nödvändigt.
På förra kongressen offrades Åsa Romson trots att Fridolin egentligen hade större ansvar för partiets kris då. Frågan är om han överlever nästa kongress. Hans egna förtroendesiffror har rasat så till den grad att han snarare är en belastning, hur debattskicklig han än må vara.