Invandring krävs för att klara sysselsättningen - En skev demografisk utveckling i Sverige riskerar att leda till eroderad välfärd. För att motverka detta genom ökad sysselsättning krävs en högre sysselsättningsgrad för utrikes födda, samt nettoinvandring med inte minst arbetskraftsinvandring. Det skriver Mikael Sjöberg och Torbjörn Israelsson från Arbetsförmedlingen som under onsdagen presenterar rapporten "Sveriges framtida sysselsättning".
Sveriges befolkning beräknas uppgå till 11,2 miljoner år 2030, i det närmaste 1 miljon fler än i dag. Till skillnad från tidigare epoker är det framför allt den äldre befolkningen som ökar kraftigt. Under det kommande decenniet blir ökningen av personer över 80 år nästan lika stor som under hela det senaste halvseklet. I relation till de ökningar som sker i alla åldrar som är i stort behov av vårt välfärdssystem, ökar personer inom de mest yrkesaktiva åldrarna, 20-64, endast i mindre omfattning.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Denna skeva demografiska utveckling skapar en rad utmaningar, bland annat att personer som arbetar ska försörja allt fler av de som står utanför arbetskraften - barn och växande antal pensionärer. Det innebär låga skatteintäkter, inte minst i regioner och kommuner, och som en följd av detta riskerar välfärden att erodera.
Vad finns det då för alternativ om vi inte vill försämra välfärden utan att behöva öka försörjningsbördan för de arbetande genom högre skattesatser och avgifter?
Det enkla svaret är ökad sysselsättning. Om vi har ambitionen att fullt ut kompensera den demografiska obalansen utan att öka försörjningsbördan, behöver vi öka sysselsättningen med cirka 485 000 personer (årsarbetskrafter) till 2030. Det motsvarar en ökning med 40 000 personer per år under denna period.
Går denna ekvation ihop? Kan vi ytterligare pressa upp sysselsättningssiffrorna när vi redan har den högsta sysselsättningsgraden inom hela EU? I så fall vad finns det för möjliga vägar?
Vi kan konstatera att under det senaste decenniet har det hittills skapats mer än en halvmiljon nya jobb i Sverige. Förra året ökade sysselsättningen med hela 85 000 personer. Även om takten avtar, fortsätter jobben att växa också under 2019-2020 med sammanlagt 111 000 personer. Men ökningstakten riskerar att bli betydligt lägre under 2020-talet på grund av att det kan komma att saknas mycket av den utbildade arbetskraft som arbetsgivarna behöver rekrytera.
Det blir svårt, men det är ändå inte ett krystat önsketänkande att växa med 40 000 jobb årligen fram till 2030.
Vilka vägar som finns till hands är inte ett svårlöst mysterium - att höja sysselsättningsgraden bland befolkningen är en viktig nyckel. En annan möjlig väg är att öka produktivitetstillväxt, som per definition minskar behovet av ökad sysselsättning. Ytterligare en tredje beprövad väg är att öka nettoinvandringen.
Vilken väg vi än favoriserar bör vi nyktert konstatera att det inte är möjligt att kompensera konsekvenserna av den demografiska skevheten enbart med en eller två av nycklarna som står till buds. Utmaningen är så pass stor att vi kommer att behöva ta vara på och exploatera alla de potentiella vägar som finns.
Avsikten med rapporten "Sveriges framtida sysselsättning", som vi presenterar på onsdagen, är att klarlägga de möjliga vägarna till att öka sysselsättningen och kvantifiera deras potentiella ramar. Att välja den realistiska mixen av lösningar är sedan ytterst en politisk fråga.
Sverige har den högsta sysselsättningsgraden inom EU, cirka 79 procent. Sysselsättningsgraden för inrikes födda noterar rekordhöga siffror, 82,4 procent. Den har även ökat bland utrikes födda. Under 2017 och 2018 gick mer än två av tre jobb till utrikes födda och de når en sysselsättningsgrad på 67,3 procent.
Arbetslösheten bland utrikesfödda fortsätter dock att ligga på en hög nivå, 15,6 procent. Anledningen är främst det stora tillflödet av nyanlända på arbetsmarknaden efter den rekordhöga asylinvandringen 2014-2015.
Den huvudsakliga potentialen för att ytterligare höja sysselsättningsgraden i Sverige finns med andra ord bland de utrikes födda. Om vi benar upp siffrorna ur ett könsmässigt perspektiv ser vi att det är framför allt de utrikes födda kvinnorna som för svenska förhållanden har en låg sysselsättningsgrad, 63,6 procent jämfört med 81,6 procent för inrikes födda kvinnor.
En höjning av sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor till samma nivå som inrikes födda skulle innebära ett tillskott på närmare 134 000 sysselsatta. Motsvarande potential för utrikes födda män är 87 000 personer, alltså en sammanlagd sysselsättningspotential på mer än 220 000 personer.
Även bland äldre finns en potential att öka sysselsättningsgraden. Om den äldre arbetskraften över 55 år skulle stanna ett år längre i sysselsättningen fram till 2030, ger det ett tillskott på cirka 80 000 sysselsatta.
Att beräkna produktivitetstillväxten som kompensation för det demografiska tappet är en komplex ekvation med många parametrar. Mycket talar för att teknikutvecklingen kommer att förändra behoven av arbetskraft och medföra förändrade kompetenskrav på de enskilda jobben. Det är dock långtifrån säkert att dessa processer dämpar den samlade efterfrågan på arbetskraft.
De senare årens infekterade samhällsdebatt om invandring till trots kan vi konstatera att det blir mycket svårt att öka sysselsättningen med 485 000 personer utan tillskott av nettoinvandring. Om försörjningsbördan inte ska öka behovs det en nettoinvandring på cirka 60 000 personer per år, räknat utifrån en sysselsättningsgrad på 2018 års nivå. Om sysselsättningsgraden fortsätter att öka kan det räcka med 30 000 till 50 000 personer per år till 2030.
Sverige står således inför stora utmaningar för att kompensera det demografiska tappet. Det är framför allt två frågeställningar som pockar på noggrant övervägda politiska initiativ:
Utsikterna för att hantera de demografiska obalanserna och dess konsekvenser för arbetsmarknaden, utan att behöva sänka samhällets välfärdsambitioner, är goda och realistiska. Men i slutändan är det de politiska övervägandena som avgör ambitionsnivån och vägarna för sysselsättningsutvecklingen i Sverige.
Mikael Sjöberg
generaldirektör, Arbetsförmedlingen
Torbjörn Israelsson
arbetsmarknadsanalytiker och rapportansvarig, Arbetsförmedlingen