Invandringen är en solklar investering

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Invandringen är en solklar investering - Rollerna i bråken om invandringen håller på att skifta. Länge var det motståndarna som ville "lyfta på locket". Nu är det i stället vi som försvarar öppnare gränser som behöver göra det. Under locket väntar nämligen kunskap, forskning och erfarenheter som försvarar migrationen.

Vi vet nu att invandringen varit välfärdspolitikens räddning. Att fungerande vård och omsorg förutsätter fortsatt stor invandring och att samhällsekonomin kommer krackelera om den minskar. Tidigare hänvisade vi till humanitär solidaritet för att dämpa farhågor om arbetslöshet och skatter. Det behövs inte längre. Nu vet vi att med rätt politik är oron obefogad.

För ett år sedan spreds föreställningen om en svensk systemkollaps. I själva verket blev tillväxten oväntat hög, arbetslösheten sjönk, lönerna steg och statens finanser var solida. Exceptionellt många flyktingar gjorde dagsläget ansträngt, men framtiden ljusare.

I sin nya bok påpekar det LO-anknutna radarparet Anders Nilsson och Örjan Nyström att ett avskärmat Sverige skulle bli både fattigare och otryggare. De skriver i en charmlös utredarstil och koketterar med bortglömda begrepp som "folkhushållet". Men deras slutsatser är frigörande.

De utgår från att migrationen minskar olika globala ojämlikheter och att motsättningen mellan öppna gränser och svensk välfärdspolitik verkar vara en förfalskning.

Boken är en traditionellt socialdemokratisk pendang till Jesper Strömbäcks liberala "Utan invandring stannar Sverige" (som jag skrev om 28/4). Båda ställer frågan hur politiken kan maximera invandringens positiva effekter. De är fina exempel på hur man med forskningens hjälp kan "lyfta på locket".

Nilsson och Nyström efterlyser inte någon särskild integrationspolitik. Varför ska man ha en sådan? Det viktigaste är i stället att skolan börjar fungera bättre, med okonventionella lösningar för fler svensklärare. Att bostadsbyggandet får fart. Och att arbetsmarknadspolitiken förstärks med en arbetsförmedling som återgår till att förmedla jobb i stället för att övervaka arbetslösa.

Det är förbättringar som gagnar alla. Flyktinginvandringens egentliga kris 2015 var att den spetsade till missförhållanden som redan fanns. Det gick inte längre att blunda. Nilsson och Nyström hoppas att den blir en välfärdspolitisk katalysator.

Men samtidigt som de klarsynt beskriver invandringen, så är deras förståelse av rasismen torftig. Det var lika illa i Jesper Strömbäcks bok. Föreställningen att trygga livsvillkor och hög tillväxt kan utradera Sverigedemokraterna är ett självbedrägeri. Varför har det plötsligt blivit så svårt att diskutera rasdiskrimineringens grepp över samhället?

Migrationspolitiken ringlar ut över världen med svåröverblickbara samband. Brittiska The Guardians journalist Patrick Kingsley reste hela 2015 längst migrantvägarna till Europa. Med journalistikens klassiska metod - att vara på plats och tala med de berörda - får han gamla lock att blåsa bort med väldig kraft i sin fantastiska reportagebok "Den nya odysséen".

Han äter långa luncher med libyska människosmugglare. Deras arbete nyanseras och kompliceras. I kuststäderna blir flyktingarna avhumaniserade varor på en grumlig marknad där sjunkande priser innebär mer fullpackade båtar. Men det är i första hand européernas gränspolitik som gör resorna farliga.

Bokens berättelse om Balkanrutten är enormt fascinerande. Först upptäcktes den av flyktingar, beskrevs i detalj på Facebook och webbsidor - typ: gå till vänster på den smala stigen efter bilverkstan - men utvecklades sedan av myndigheterna genom extra tåg och i Makedonien även en helt ny provisorisk järnvägsstation. Häpna invånare i sömniga småstäder såg plötsligt 200 000 syriska flyktingar strömma förbi nedanför köksverandorna. Patrick Kingsley ritar in betydelsefulla platser i den underjordiska migrantgeografin, som Hara Hotell i norra Grekland och den nedlagda tegelfabriken i Ciglana, Serbien.

Han drar annars ungefär samma övergripande slutsats som Nilsson och Nyström gör. Det som rullar fram över Europa är inte en flyktingkris, utan den restriktiva gränspolitikens kris. Migrationen är ett naturligt tillstånd i en globaliserad värld. Under det exceptionella 2015 kom över en miljon flyktingar, men EU har 500 miljoner invånare. Med samordnad politik hade läget inte behövt bli panikslaget.

"Den nya odysséen" avslöjar ett politiskt dilemma. Varje nytt gränshinder motiveras av kontrollbehov, men har efter ett tag gjort politiken ännu mer maktlös. Det är som en ond spiral.

I rapporten "Irreguljär migration och Europas gränskontroller" från regeringens Delegation för migrationspolitiska studier (Delmi) kartlägger etnografen Ruben Andersson samma spiral. Rapporten bygger på hans avhandling från London School och Economics. Den är en svidande vidräkning med den säkerhetsmotiverade gränsbevakningen, där varje migrant uppfattas som ett hot. Han ger "Den nya odysséen" en Europapolitisk inramning och bekräftar varje iaktagelse Kingsley gör längs migranternas resvägar.

Andersson beskriver hur försöken att stoppa den så kallade irreguljära invandringen skapat "ett kontraproduktivt kontrollsystem" som inte fungerar och en gränsbevakning som är "direkt olämplig för att lösa problemen vid gränserna". I stället har politiken utvecklat en nu självgenererande gränsindustri för säkerhetsföretag, smugglare, poliser, hjälporganisationer och experter. För varje ny "kris" som systemet framkallar blir det svårare att bryta spiralen.

Alla de här författarna är överens om att EU måste utveckla en överstatlig asyl- och flyktingpolitik. Det ser mörkt ut men man får inte ge upp, skriver Nilsson och Nyström. I en sådan övergång identifierar Ruben Andersson en liten, men ändå aningen hoppfull, möjlighet att politiken kan läggas om från säkrade gränser till mänsklig säkerhet.

Tillsammans utgör böckerna en nödvändig grundkurs i migrationspolitik. Det är bara att sätta igång. De präglas av en nästan obegriplig optimism och tilltro till att kunskap kan förändra ett dåligt och migrationsfientligt system.

Patrick Kingsley följde syriern Hashem al-Soukis mödosamma flyktväg till Sverige. När han med tåg passerat Öresundsbron klockan 02. 41 den 22 april 2015 viskade han andäktigt: Är vi i Sverige nu? "Han har kommit fram till den plats som han hoppas kunna kalla sitt hem under resten av livet". När tåget stannade i Malmö ringde han sin fru som var kvar i Egypten: "Hej, jag är framme nu". Kingsley kallar hans resa en lektion i kärlek. Den får locket att lyfta.

Källa - 2016-10-06 09:00

Liknande nyheter

    Mest läst:
  1. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/hon-hittade-karleken-en-buske/
  2. Https://www.senastenyheterna.se/flyktingkrisen/mysteriet-med-harry-scheins-miljoner/
  3. Folkmordet i rwanda
  4. Ensamkommande gymnasiestudier
  5. Om det blir nyval
  6. Piska som i usa
  7. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  8. Poeten mot fascismen
  9. Angela merkels efterträdare
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+