Iskall kamp med Gud på Malmös gator i diktsamling - Gammeltestamentliga skildringar av offrade gossebarn. Det är utgångspunkten i Kristian Lundbergs nya diktsamling som rör sig genom ett segregerat Malmö, präglat av stora klasskillnader. Jenny Aschenbrenner har navigerat mellan såväl språkligt snåriga partier som stycken gnistrande av iskall klarhet.
Påsken är slut och det är rimligtvis ingen slump att Kristian Lundbergs nya diktsamling, "Requiem över en förlorad son", kommer ut nu. Just som den kristna världen sörjt färdigt Guds dödade son och sedan lättat andats ut i återuppståndelsens firande.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Kristian Lundberg som har brottats med Gud och med Jesus i många texter går här i närkamp med den kristna kulten av den mördade sonen, med rötter i gammeltestamentliga skildringar av offrade gossebarn. Med Jesus som vittne - både som de främsta av offer och medskyldig - skriver Lundberg i en förtvivlad ström av ord fram det mest fasansfulla ur en föräldraposition, detta att ett barn dör. Han går nära, nära inpå den sorts förlust som inte går att inlemma i normaliteten: "Jag trodde att vi var hemma, det fanns ingenting/det gick att kalla ’hemma’ eller ’borta’/vi är bland de döda".
Men normaliteten och den så kallade verkligheten finns där runt dikten. Påträngande och uppfodrande, men också som något som förankrar både dikten och de förtvivlade människorna i den. Platsen är Malmö, som alltid hos Kristian Lundberg där staden är som en egen, levande kropp. De delar av Malmö som sedan de byggdes hyste och alltjämt hyser de som inte räknas - de fattiga, flyktingarna. Klass och social utsatthet finns alltid tätt intill det mest personliga hos Kristian Lundberg, det som gjorde honom så läst och älskad med "Yarden" och de efterföljande självbiografiska romanerna. Här inleder han på Värnhemstorget och skriver:
"du kan inte lösgöra dig från/området, det här täta buskaget, det bara tätnar/motorvägens brus utanför/staketet, de prostituerade från transitboendet/intill bensinstationen, deras namnlösa spökbarn/som det ibland går att skymta, barfota/vid bensinpumparna"
Kristian Lundberg skriver i rytmiska tirader av pulserande allvar. I associativa flöden där det ena öppnar upp det andra som leder till det tredje och som ibland berör på djupet och ibland hotar dränka läsaren med sin ordrikedom och motsägelsefullhet.
Här finns flera av Kristian Lundbergs återkommande teman. Utöver den kristna motivvärlden också diktandet som en besvärjande kraft. Dikten som försöker släppa in ljus i mörkret och om den misslyckas i alla fall ringa in tomrummet.
Också sjukdomen återkommer, verkligheten silad genom växlande, extrema, sinnestillstånd. Liksom ekot av det övergivna gossebarn som Kristian Lundberg i romanen "Dagar bland skuggor, träd och vatten" fann i sin egen barndom, anas genom vreden och förtvivlan över barnet som dör. Som måste dö. Som liksom i en bibliskt ritual offras. Men för vad? För vem? Till sist blir sonen en dotter, barnkistan som sänks ned mellan Nobelvägen och Industrigatan ett slocknat hopp, ett tillstånd på andra sidan nåden.
I vissa passager sträcker sig Kristian Lundberg ut och låter förtvivlan över det döda barnet omfamna alla de som ingen skyddar. I ett parti beskriver han den papperslöse, han som liksom en gengångare rör sig genom Europa utan att någonstans uppfattas som riktigt mänsklig, som värd ett liv:
"du kommer att vittra bort/blåsa undan, viktlös, förlorad, namnlös/du skall bli likt de som gick före dig/ingen väntar på dig/ingen står på andra sidan för att ta emot dig/du är inte antilopen som vilar intill lejonet/du är bara smaken av blod och metall i munnen. "
Stycken av iskall klarhet som släpper in luft som syresätter den emellanåt väl snåriga textmassan där slingrandet och den närsynta intensiteten hotar att smeta ut också det som gör ont. Ett halvt steg tillbaka och såren syns igen.
Tf