Ismail och Betnér använder humorn som terapi - "Humor är den kulturform som går allra bäst i kriser", konstaterade komikern Soran Ismail i en intervju i DN förra veckan. "Den kommer alltid ur mörker och har ingenting med glädje att göra. "
Vad säger det i så fall om samhällsklimatet i Sverige att humorpublikens sug efter Ismail och parhästen Magnus Betnér verkar vara omättligt? För tre år sedan gjorde de 46 mer eller mindre utsålda föreställningar med showen "En skam för Sverige" och nu gör de gemensam sak igen, med ännu fler turnéstopp och ännu dyrare biljetter.
På turnépremiären är Lunds stadsteater fullsatt och Magnus Betnér behöver bara visa sig på scen för att det ska gå ett vrålande jubel genom publiken. För det är inte bara människor i Avpixlat- och Flashbackbubblan som gillar att få sin världsbild bekräftad
- vi som befinner oss utanför behöver det uppenbarligen också.
Både Betnér och Ismail är väldigt skickliga på att ge den bekräftelsen: det är inte vi i rummet som håller på att bli galna, det är samtiden. De har dessutom, till skillnad från så många andra oratorer, argument som håller för att backa upp deras världsbild. De två komikerna jobbar med helt olika uttryck - Betnér är temperamentsfull och konfronterande, Ismail är försynt resonerande - men det finns något djupt terapeutiskt i det båda gör.
Betnér är ovanligt opolitisk under sin del av föreställningen. Han börjar med att prata om bra och dålig politisk korrekthet (bra är att ha, typ, vanligt folkvett, dålig är att bli upprörd över bristen på triggervarningar i en Magnus Betnér-föreställning).
Men sedan glider han över i en lång analys av Adeles låttexter - ingen som ser den här föreställningen kommer att kunna höra hennes skivor med samma öron igen - och en ännu längre utläggning om alla bisarra temadagar som finns i kalendern. Starkast applåder? Det får han när han blir knivskarpt politisk igen och räknar upp all samhällsservice - vård, skola, försäkringskassa, med mera - som vissa människor tar för given, samtidigt som de säger att "vi måste ta hand om våra egna först" och därför inte har råd att hjälpa flyktingar.
Ismail har en tydligare röd tråd genom sina samtidsspaningar: folk måste lära sig att ta ansvar. Han ser en generation 80- och 90-talister som är så curlade att de de tar sms-lån för att köpa chips och inte klarar av att förlora en fotbollsmatch. Han pratar mycket om kränkthet och menar att det inte är fel att bli ledsen, problemet är att så många tar sig själva på så stort allvar och kräver att andra ska anpassa sig. Ingen förtjänar att diskrimineras men alla borde hånas, poängterar han.
Allt han säger är jätteroligt, också, men det som dröjer sig kvar efteråt är en känsla av allvar. Och en lätt sorg över att det Ismail och Betnér påpekar över huvud taget behöver påpekas.