Jan Eliassons tunga avsked - NEW YORK. Efter nästan fem år som FN:s vice generalsekreterare flyttar Jan Eliasson hem - mitt under den akuta Syrienkrisen.
Nu berättar han om misstaget för fyra år sedan och hur han önskar att samfundet agerat annorlunda för att få stopp på kriget redan då.
- Det här smärtar mig djupt, säger han.
Vi möts på FN:s högkvarter i New York tio dagar innan julafton. Samma morgon har den bräckliga vapenvilan i östra Aleppo brutits redan innan solen hunnit upp över Manhattan. Hela dagen har det rapporterats om tung artilleribeskjutning och flygangrepp från den syriska regimen. Den utlovade evakueringen fick skjutas upp och i sociala medier tar människor sista fruktansvärda farväl. Samtidigt anklagar Syrien och Ryssland rebellerna för att vara dem som brutit vapenvilan.
Jan Eliasson säger att det var tunga nyheter att vakna upp till.
Han återkommer till det flera gånger under intervjun - hur militära framgångar i Syrien aldrig kan bli en seger, inte utan en politisk process. Läget är för komplicerat. Och hur en seger som innebär att Syriens president Bashar al-Assad sitter kvar vid makten skulle få allvarliga konsekvenser.
- Det skulle vara en pyrrhusseger. På ytan liknar det en seger, men det är som ett infekterat sår som sprider sig till andra delar, säger Jan Eliasson.
Flyttlasset är redan på väg till Sverige. Själv flyttar han hem ett par dagar innan jul. Uppdraget går ut mitt i en tid av flera svåra konflikter och enorma flyktingströmmar. Eliasson har själv varit på plats och mött flyktingarna, så sent som för några månader sedan, inte många kilometer från Aleppo. Nu får han återkommande rapporter om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, uppgifter om summariska avrättningar och jakt på politiska ledare.
- Det gäller att få stopp på striderna så att folk kan lämna Aleppo. Därefter borde förutsättningarna vara bättre att få eldupphör eftersom kampen hela tiden stått om Aleppo, säger han.
Det är det här Jan Eliasson ångrar mest av allt - att lösningen inte blev en bindande säkerhetsrådsresolution redan 2012.
- Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att det inte blev så. Det hade gjort en oerhörd skillnad. IS fanns inte då och det fanns en opposition som var väl samlad och respekterad. De hade kunnat bli del i övergångsregeringen.
- Men sannolikt tänkte både Assad-regeringen och oppositionen "varför ska vi göra upp om en övergångsregering när vi kan vinna". Så fåfängt det var.
Vad skulle du gå tillbaka och göra annorlunda?
- Jag kom hit 2 juli 2012 när de utsända precis kom tillbaka från Geneve. Jag önskar att jag hade varit varmare i kläderna. Då hade jag försökt få fram mitt budskap till medlemsstaterna, till och med till medierna, att vi måste få till en bindande säkerhetsrådsresolution. Det här smärtar mig djupt. När jag och Ban Ki-Moon talar kommer Syrien-tragedin ständigt upp, vad kunde vi ha gjort annorlunda.
- Eftersom vi aldrig fick den bindande resolutionen förrän i december förra året hade vi bara förhandlingar utan någon resolution och så det humanitära arbetet. Det vill säga rensa upp efter eländet.
Han säger att misstaget understryker vikten av att agera tidigt.
- Att hantera den här krisen 2012 går inte att jämföra med att hantera den i dag.
Vid nyår får Sverige en av de tillfälliga platserna i säkerhetsrådet. Vad kan vi åstadkomma?
- Det här är ett gyllene tillfälle. Sverige är mycket engagerat, bland annat i att tidigtfinna politiska lösningar. De fem permanenta länderna har ju sin vetorätt, men de andra länderna är mycket viktiga. För varje beslut krävs nio röster. Det är en position som ger inflytande.
Stefan Löfven brukar säga att Sverige ska vara en "humanitär stormakt". Men hur stark är egentligen Sveriges röst i världen?
- Den är betydligt större än vårt befolkningsantal. Sverige och de nordiska länder tillhör en grupp länder där det fortfarande finns tilltro till de demokratiska institutionerna. I många länder finns en bristande tilltro oavsett om det är en regering, EU eller FN. Jag måste erkänna, även FN kritiseras.
När jag nyligen intervjuade utrikesministerMargot Wallström och FN-ambassadörenOlof Skoog om just säkerhetsrådet sa de att stämningen är kass och att länderna ägnar sig åt personliga förolämpningar. När man hör det är det ju inte konstigt att folk inte har förtroende för FN.
- Det är ingen tvekan att klimatet blivit svårare. Det är många faktorer som bidragit, Ukraina-krisen och Syrien-kriget framför allt. Spänningarna har ökat personliga motsättningar. Det är viktigt att påminna säkerhetsrådets medlemmar om ansvaret att stå upp för internationell fred och säkerhet.
Enligt Eliasson har de fem fasta medlemsländerna en tendens att lägga veto eller hota med veto som lägger sig som en våt filt över diskussionerna.
- Jag är ju förhandlare. Man vill ju förhandla fram en text, även om man får ge efter litegrann. Man ger och tar. Denna förhandlingskultur behöver stärkas och där kan faktiskt Sverige spela en roll.