Jörgensdotters nödrop mot fascismen - Flera recensenter har lovordat Anna Jörgensdotters roman "Solidärer". Själv har hon flytt fältet, som alltid vid ett recensionsdatum. När vi hörs promenerar hon runt i Spanien, i poeten Federico Garcia Lorcas fotspår, och bor på det hotell där han infångades av fascisterna. Men omdömena har ändå nått till Granada och hon är "glad och lättad" - "Solidärer" har varit en av de svåraste böcker som hon har skrivit.
- Dels handlar det om tiden, jag är väldigt engagerad i asylfrågor och det är ett klimat som hårdnat. Få i Gävle engagerar sig och många blir utbrända, det har jag själv varit i ett par år. Och så har det hänt en del privat. Men boken handlar om att orka kämpa utifrån svåra förutsättningar.
Fröet till den nya romanen såddes när Anna Jörgensdotter bodde i Barcelona med sin dåvarande man och deras två barn. Hon började läsa på om 1930-talets spanska inbördeskrig. Parallellerna till det kallare klimatet i Europa framstod som självklara. Annat kom emellan, bland annat pockade "Boken om Ester" på att bli klar.
När Anna Jörgensdotter återupptog arbetet med "Solidärer" var tiderna förändrade.
- Fruktansvärt mycket hade hänt på kort tid. Det gick inte längre att skriva om en framsmygande fascism, skrivandet blev mer som ett slags nödrop, situationen var så desperat och läskig, med en fascism som nu är på riktigt här i Europa.
I boken reser Gävlepojken Ingemar för att slåss mot Franco - och ser sitt öde märkligt länkat till arbetarhjälten Joe Hill. Kvar blir Klara, som inte berättar för Ingemar att hon väntar deras barn. Spanska Conxa, dotter till en av dem som startade den anarkosyndikalistiska fackliga centralorganisationen CNT, offrar allt för revolutionen och lämnar bort en femårig son.
- Utgångspunkten jag har haft är: hur ska man orka vara människa? säger Anna Jörgensdotter, som sin vana trogen undersöker dagens smärtpunkter via andra tidsperioder.
Anna Jörgensdotter har brottats en hel del med känslan av hopplöshet. Oavsett om man engagerar sig i en kärleksrelation eller politiskt är det lätt att känna att allt var förgäves.
- Det ordet återkommer i många intervjuer med svenskarna, att man såg deras kamp som förgäves för att de inte krossade fascismen. Men hur hade det sett ut om ingen hade gjort något? undrar hon.
Deras kamp har inspirerat henne. Bakom männens självklara hjälteroll döljer sig dock även kvinnornas offer, ofta förtigna. Att resa till Spanien var omöjligt för Klara. Hon slåss i stället för sin frihet hemma, och försöker starta en kvinnoorganisation i Gävle.
- Klara tar modiga steg utifrån sin position. Det syns inte lika mycket men för mig är det hon gör lika stort.
Resenärerna från Sverige var främst arbetare, inte intellektuella. De hade utsattheten inpå bara skinnet, berättar Anna Jörgensdotter som har färgats av deras språk, så känsloladdat men också så fritt från överord.
- De pratar om solidaritet och internationalism som självklarheter, det är en stor skillnad mot hur de orden används i dag, säger hon sorgset.
Men någon krigsromantiker är hon inte. Hon skriver fram det svåra, såriga, komplexa. Det som började som en idé om kollektivism och jämlikhet - och som enligt Anna Jörgensdotter initialt fungerade - blev till slut en blodig kamp mellan två diktatorer, Stalin och Franco, framhåller hon.
- Delar av vänsterrörelsen började slåss mot varandra. Det ser man nu också, det blir ett "vi" och "dom" bland de utsatta i stället för att man riktar sig mot toppen, mot dem som gör människor utsatta.
Trots allt är Anna Jörgensdotter hoppfull, bokens kärleksrelationer hjälper henne att vara det:
- Det handlar om att våga bli kär i en grym tid, att skapa gläntor där man försöker hämta kraft. Boken har gett mig ett slags kampvilja igen.