Kalle Anka i jul? Visst, men först apokalypsen - I torsdags serverade DR Koncerthuset apokalyps som upptakt till helgerna. Franz Schmidts oratorium "Das Buch mit sieben Siegeln" från 1937 är en tonsättning av Bibelns Uppenbarelsebok för sex sångsolister, stor orkester, kör och orgel. Det möjliggör både mäktiga och finstilta effekter. Avklarnad senromantik övergår i expressionism när hästar och drakar drar fram över jorden.
Den österrikiske storsångaren Herbert Lippert sjöng rollen som vittnet Johannes. Hans sätt att förena text och musik, och att berika sin ljusa stämma (som gjord för operett!) med wagnerska och expressionistiska accenter, var sångkonst på högsta nivå. Också övriga prestationer imponerade. Det var sångkvartettens gestaltning av mänskligt lidande, körens fugerade kaos och homofona balsam, orkesterns sjudande och ibland stormkokande gryta, Michael Schönheits temperamentsfulla mellanspel på orgel, och Fabio Luisis förmåga att hålla samman det hela.
Tre gånger klev basen Franz-Josef Selig fram i rollen som Gud. Sista gången öppnade han sin stämmas dammluckor, och då var det så härligt att lyssna att man nästan glömde att Uppenbarelseboken i grunden är något så destruktivt som en fantasi om fetaste hämnden på alla dummingar. Salighet åt mig, pina åt mina fiender! Det är Uppenbarelsebokens försök till slutgiltig lösning på ondskans problem.
Det försöket gestaltar Schmidt med en naivitet som inte främst ligger i att han troget illustrerar textens detaljer, eller i att han förbinder klar tonalitet med himmelsk sällhet och atonalitet med helveteskval, utan i att han så självklart väljer vinnarnas perspektiv. På slutet jublas det i det nya Jerusalem medan de som nekats asyl lider i djupen - men av det senare hörs ingenting. Världens yta har renats från smuts.
Tänk om man som kontrast kunde få höra Adrian Leverkühns "Apocalipsis cum figuris" från 1919 eller "Doctor Fausti Weheklag" från 1930.
Det går ju inte, eftersom dessa oratorier aldrig har funnits annat än som fiktion i Thomas Manns roman "Doktor Faustus". Men i sina musikfantasier lägger Mann fram ett nytt sätt att komponera undergången. För Leverkühn placerar inte sig själv i stugvärmen hos Gud och Lammet utan längst ute i kylan. Och ändå gör hans musik det möjligt att tyst ställa en fråga om nåd också för den mest förtappade. Karl-Birger Blomdahls opera "Aniara" kan sägas vara en apokalyps i just den andan.