Kan vi nu tala om kostnaderna? - Allting har ett pris. Det finns en kostnad för politiska beslut. Ibland mäts prislappen i politisk prestige, andra gånger betalar medborgarna. Det är självklart, och därför är det så märkligt när tankemässiga stoppbollar rullas ut som säger att vi inte får diskutera kostnaden för invandringen. Den finns ju lika självklart som kostnaden för den invandring som uteblir, för övrigt en summa som med den demografiska utvecklingen i Europa kommer att skrivas upp. I båda fallen krävs att man förmår ta med i ekvationen både det man ser, och det man inte ser, för att tala med den franske ekonomiteoretikern Bastiat.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
För de talrika kompetensutvisningarna Sverige ägnar sig åt, finns en omedelbar kostnad för den som utvisas, dennes familj och det företag som mister talangen. Men därutöver är det en god gissning att prislappen på sikt för Sverige för att skicka iväg sådana som är eftertraktade i vårt näringsliv, är betydande.
Nu står vi inför en situation av sällsynt svårt slag. Den handlar om invandring och kostnader. 2015 kom 35 369 personer till Sverige som sökte asyl som minderåriga. Somliga var omyndiga, medan andra på oriktig grund uppgav sig vara det. Vi kontrollerade inte ålder närmare, och hade inte planerat för situationen (Migrationsverkets första prognos för det året var 7 800), och därför fanns inget offentligt system på plats som snabbt kunde möta behoven, såväl av praktikaliteter som juridisk prövning. Det förra tog civilsamhället betydande ansvar för, det senare kan inte delegeras.
Två år senare börjar konsekvenserna synas av att inte ha haft beredskap. Prislappen är enorm. Det kostar i mänskligt lidande för dem som nu sitter i limbons ovisshet om både sin familj och framtid. Frivilligorganisationerna vittnar om att regeringens oklara och skiftande position i frågan om vilka möjligheter som egentligen finns till att få uppehållstillstånd i Sverige, gör det mer attraktivt att vid ett avslag gömma sig och gå under jorden, än att acceptera avslag och återvända.
Prislappen syns också i statsbudgeten och kommunernas budgetar. Enligt en granskning av Sveriges Radio december 2015, räknades mottagandekostnaden till 1,2 miljoner kronor per år per ensamkommande. Dygnskostnaden på de hvb-hem som många skrevs in på, var hög. När pengar rullar i den omfattningen, måste beslutsfattarna raka i ryggen förklara varför prislappen är motiverad. Alternativt presentera idéer på hur prislappen kan justeras.
Socialarbetaren Lasse Siggelin varnade tidigt för att placeringen av så många på hvb riskerade att generera högre kostnader, eftersom boendeformen inte är inriktad på integration, utan mer på omhändertagande förvaring. Och unga som inte integreras, kommer förr eller senare att generera ökade kostnader, vilket nationalekonomerna Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs 35 års studier av utanförskapets, preventionens och rehabiliteringens ekonomi, visar.
Lasse Siggelin föreslog en form av familjehem som skulle kunna rekryteras snabbare, mindre grundligt än nuvarande familjehemsplaceringar. För att de unga snabbt ska få möta vettiga vuxna, som kan öppna dörrar in i Sverige. Och han vill se enkla jobb till lägre lön. Sådana förslag, även när de kommer från den politiska vänster han tillhör, är närmast som att springa in i en stenvägg. Trots att vi vet att blott hälften av de nyanlända har kommit i jobb efter nio år i Sverige. Trots att vi vet att utanförskapets sociala barlast kan gå i arv. Trots att vi läser nyheterna om dem som hamnat riktigt snett, och lever i en skuggtillvaro som präglas av droger och kriminalitet. För denna politiska klenhet finns en moralisk och trovärdighetsmässig prislapp.
I stället vinglar regeringen på. Först fastslås principer, därefter uppdagas konsekvenserna, sedan ändras principerna, varpå nya konsekvenser syns. Det går att överse med brist på stringens, om man finner att den nya positionen är mer genomtänkt. När så inte är fallet, urgröps förtroendet. Den senaste överenskommelsen om partiell amnesti delgavs inte ens Migrationsverket innan den presenterades, så inga konsekvensanalyser har hunnit göras på den myndighet som berörs mest. Den uppenbara orättvisan gentemot dem som ärligt uppgav ålder 2015, och de som redan hunnit avvisas, är förstås också en moraliskt skavande fråga. Att staten gång på gång dessutom visar att den är opålitlig och oförutsägbar är heller ingen liten fråga.
Jag förstår att man vill tala med flera väljargrupper. De som nästan har gått under i arbetet att hjälpa de unga som befinner sig här (efter att ha blivit hitlockade av de politiska signaler man var så angelägen om att sända ut från regeringshåll innan senhösten 2015), gode män, handledare, medmänniskor och ideella krafter på språkcaféer, asylboenden och arbetsplatser. Som på goda grunder är ursinniga, frustrerade och utleda på att så mycket resurser kastas bort, både i människoliv, tid, ansträngningar och pengar. Som tar de svåra och krassa samtalen med de unga om vad de tänker göra om de inte får stanna. Som peppar dem i att kunskapen de får med sig i den svenska skolan kan vara till nytta även om de måste återvända.
Men likvärdiga väljare är även de som på goda grunder är skeptiska och kritiska till att Sverige tagit emot fler än vad vi bevisligen framgångsrikt lyckats integrera, utan snarare drivit in i svårt utanförskap. Och som tycker att kostnaden är för hög, oavsett om den räknas i andras lidande eller dygnstaxor. Det bör vara legitimt att tänka båda tankarna.
Men när jag läser den tidigare SR-journalisten Jörgen Huitfeldts essä i digitala tidskriften Kvartal, undrar jag. Det är en svidande vidräkning med en filterbubbla som under en tid gällde för detta politikområde i den del av public service där han verkade. Han och kollegan Magnus Thorén granskade de ensamkommande unga. De reagerade med journalistens nyfikenhet när avvikelser visade sig i systemen:
"Det var ett känt fenomen att asylsökande ofta uppgav en felaktig ålder; att kostnaderna tillåtits stiga utan att det alltid fanns ett verkligt behov av vuxenstöd och de särskilda boendeformer som tagits fram; att de ensamkommande själva ofta blev offer för systemets incitamentsstrukturer, genom att de skickades iväg av sina föräldrar eller hela klaner som en kollektiv investering; att de inte sällan således skildes från familj och vänner mot sin vilja; att deras asylhistorier ofta anpassades efter de svenska kraven för att få uppehållstillstånd; att flyktingsmugglarna marknadsförde sina tjänster genom att ljuga ihop fantasibilder av allt som väntade i det nya landet, och att det medförde att de unga emellanåt uppfattades som kravmaskiner av förbryllade HVB-hem och familjehemsföräldrar. "
Huitfeldt och Thorén fick erfara en kännbar blandning av brännmärkning och iskyla från omgivningen, både på och utanför arbetsplatsen. Ni går de främlingsfientligas ärenden! Högerradikal propaganda! Den numera berömda svenska åsiktskorridoren i sitt esse. Den har också ett pris. För när man inte tillåter tal om kostnader, skapas heller inga incitament för beslutsfattarna att få fram andra lösningar eller modeller. Det blir tyst. Den desperation som många av dessa unga befinner sig i nu, är kostnaden för den tystnaden.
Läs mer om skola och utbildning på SvD Läs & Skriv - en specialsajt för lärare, elever och föräldrar med reportage, tips och gratis undervisningsmaterial.