Kayo Jag har inget att förlora - På åttiotalet var hon en av Sveriges hippaste poptjejer. Sen blev hon folkkär tv-profil, och vann Melodifestivalen med Afro-dite. Nu tar Kayo nästa steg i karriären.
52 år gammal gör hon hyllad teaterdebut.
Fotografen Peter tjoar medan Kayo rör sig vant framför kameran. Hon har stora, guldiga örhängen som blänker i ljuset och en tunika som böljar när hon rör sig i takt till discohitsen på stereon. Så här är de allra flesta av oss vana vid att se henne. Glamorös, glittrig och med en fläckfri fasad. Om det så har varit som hipp poptjej i början av det svenska musikundret, som programledare i tv eller på Melodifestivalsscenen har hon alltid strålat i snygga kläder, cool frisyr, det perfekta sminket. Men våren 2016 har Kayo börjat skriva på ett nytt kapitel i sitt liv. I Riksteaterns uppsättning av pjäsen "En druva i solen" spelar hon matriarken Lena, en nybliven änka som i femtiotalets Chicago gör precis allt för sin familj.
- Det har varit jätteläskigt, säger hon om att hänga in disco-Kayo i garderoben och med gråsprängda tinningar och bara en enkel klänning för första gången möta publiken som teaterskådespelerska.
- Genom att göra den här rollen hoppas jag få visa folk att om man verkligen ger sig hän och tror på något så kan man göra det. Särskilt kvinnor över 50 år känner sig ofta uträknade, och blir faktiskt det också. Jag är 52 och visst, jag är äldre. Men jag är också mycket klokare, coolare och mer prestigelös i dag än jag var förr. Så jag kastade mig in i det här med helt öppna ögon, och hoppades att jag skulle landa på fötterna.
Vad hon inte anade när hon tog språnget och tackade ja till sin första teaterroll var att hela den svenska kritikerkåren fanns på plats framför scenen, redo att fånga henne. "Kayode ’Kayo’ Shekoni lyser som familjens överhuvud" skrev DN:s recensent efter premiären, medan Expressens dito kallade Lena Younger för Kayos "livs roll". Lorraine Hansberrys pjäs hade premiär på Broadway 1959. Sedan dess har "A raisin in the sun", som den heter på engelska, blivit en amerikansk teaterklassiker, mångfaldigt prisbelönt, unik och viktig i sin skildring av rasmotsättningar i en nation och värld i förändring. Märkligt nog är Riksteaterns landsomfattande turné första gången som "En druva i solen" sätts upp i Sverige. Tajmingen är spöklik. Medan den, så när som på en roll, helt svarta ensemblen har repat har svenska medier fyllts av rapporter om brinnande flyktingförläggningar och lynchmobbar på Sergels torg. Frågor om rasism och människors lika värde är mer aktuella i dag än på mycket länge.
- Ingen kan ducka för vad som händer i världen just nu, säger Kayo när hon kryper upp i studiosoffan med en kopp kaffe. Hon har bytt om till jeans och tröja. Disco-Kayo från plåtningen är nerpackad i väskan.
- Vi måste börja sätta ner foten och ta ansvar. Jag tycker att Sverige är duktiga på det. Det finns ett enormt engagemang och en vilja att hjälpa. Men samtidigt har vi också högervindar som blåser starkt. Folk tar sig friheter som jag inte känner igen. Tar på sig svarta masker och går runt och ska klubba ner folk. Vad fan är det?
Uppvuxen i Stockholm med en svensk mamma och en pappa från Nigeria har Kayo sett rasism på nära håll genom hela livet, på olika sätt. Hon minns känslan av att redan som barn och tonåring tycka att hon var annorlunda. Folk som glodde på tunnelbanan. Tanter som ville ta på hennes hår. Hur hon blev alldeles drabbad av att någon gång tidigt sjuttiotal se Supremes på tv. Tre tjejer som såg ut som hon!
Som fick sjunga inför hela världen!
- Att vi inte var så många invandrade svenskar gjorde ju att vi var mer som ett "exotiskt inslag", minns Kayo.
- Rasismen var så mycket oskyldigare då. Om någon sa n-ordet till mig blev jag ledsen och undrade varför den personen inte tyckte om mig. Men tyngden var inte lika stor i det ordet som den är nu, eftersom det okända fortfarande var så väldigt ovanligt, exotiskt. Om någon skulle säga n-ordet till mig i dag däremot skulle jag bli fruktansvärt kränkt. I dag ska folk i allmänhet ha kunskap om vad det ordet verkligen betyder.
Den lilla klicken unga stockholmare som hade föräldrar från andra länder lärde känna varandra över förortsgränserna. Från längst i norr på blå linjen till röda linjens sydligaste spets blev de ett helt gäng som växte ihop, mycket tack vare musiken och dansen. Titiyo, systrarna Dayeene, bröderna Ingrosso, producenten Gordon Cyrus, rapgruppen Latin Kings.
I kretsarna kring dj-kollektivet Swemix började det vi i dag känner som "det svenska musikundret" växa fram vid Denniz Pops mixerbord. Ett helt nytt, ungt Sverige gjorde från mitten av åttiotalet alltmer väsen av sig. Kayo fanns mitt i händelsernas centrum, först som dansare och senare med en egen musikkarriär.
- Den tiden var så kreativ. Vi fick chans att göra exakt vad vi ville. Och så att vi var den här gruppen människor som delade känslan av att vara annorlunda, att vi fick bli starka tillsammans. Man blev så stärkt och stolt! Några av oss hade pappor som var musiker eller dansare och de kunde ta med dem på skivorna och på scenen. Man vågade stå för sin familj, hela sitt ursprung.
I dag, trettio år senare, framstår de här kreativa stockholmarna som föregångare till många av de unga musiker med utomnordisk bakgrund som är stjärnor i Sverige i dag. När Seinabo Sey i februari, till enormt jubel, klev upp på Grammisgalans scen tillsammans med hundra svarta vänner kände Kayo igen sig själv som ung:
- Alla vi i teaterensemblen blev så himla lyckliga när vi såg det, vi skrek rakt ut! Det är så häftigt med Seinabo och Sabina Ddumba, den här nya generationen starka brudar. Jag tror att de har en stolthet som vi inte hade i den åldern. De har liksom fattat hela grejen redan, att de med sin kraft och sina personer kan göra skillnad. Det är fantastiskt!
Kayo var en banbrytare för svarta, svenska artister när hon slog igenom som popartist under tidigt nittiotal, med hits som Another mother och Orup-samarbetet Om natten. 2002 krossade hon ytterligare ett glastak, när hon tillsammans med Afro-dite vann den svenska Melodifestivalen, som första icke-vita akt:
- Vi förstod snabbt vilken impact det fick på Sverige, att tre medelålders, svarta kvinnor vann Melodifestivalen! Först var det som att folk inte visste var dom skulle börja. "Vad ska vi fokusera på? Att dom är svarta? Att dom är tjejer? Att det är disco i schlagern?!" Det var en så jädra märklig tid. Men det blev också oerhört tydligt vilka förebilder vi var för både invandrarbarn och vuxna. Jag tror att det var en stor bidragande orsak till att vi vann. Att så många med utländsk härkomst kunde se oss och känna "kolla där är några av oss! Dom ska vi rösta på!"
I höstas skulle Afro-dite göra stor comeback med show på klassiska Stockholmkrogen Berns. Kayo, Blossom Tainton och Gladys del Pilar hade repat länge inför Motown feat. Afro-dite, en hyllningskväll tillägnad skivbolaget som en gång för länge sedan gav världen bland annat Kayos barndomsidoler Supremes. Så kom beskedet i november, precis innan premiären. Kayo kunde inte vara med. Den livmoderhalscancer hon drabbades av första gången 2012 hade kommit tillbaka. I stället för att stå på scen rådde läkarna henne att fokusera på återhämtning efter strål- och cellgiftsbehandlingen.
- Jag mår bra, svarar Kayo på den där frågan som brukar vara så enkel att ställa, men som blir så svår att formulera till någon som har varit sjuk: "Hur mår du?"
- Jag är friskförklarad. Faktum är att jag hade avslutat mina strålbehandlingar två veckor innan vi började repa "En druva i solen". Att ha ett mål, något jag verkligen ville göra, tror jag var jätteviktigt för att jag skulle kunna komma tillbaka så snabbt so