Kinberg Batra har inte några lösningar - Anna Kinberg-Batra oroar sig för något hon kallar "svenska värderingar". De är hotade, förklarade hon i sitt nationaldagstal på Södermalm i Stockholm.
Kanske har moderatledaren på sätt och vis rätt, men inte riktig som hon tänker. När enstaka barns rätt att välja skola går före alla barns rätt till en bra utbildning är förstås svenska värderingar hotade. När medborgargarden - låt vara lite tafatt - patrullerar svenska städer, då är svenska värderingar hotade. Och när någon i Dalarna sätter eld på ett hus bara för att det inte ska kunna bli hem för ensamkommande flyktingbarn, då är definitivt svenska värderingar hotade.
Men det är förstås inte det Anna Kinberg-Batra pratar om. Hon pratar om "invandrarna" - även om oppositionsledaren aktar sig för att använda det ordet - som kastar sten, antastar kvinnor och tillämpar egna religiösa lagar. I moderatledarens värld hotar de inte bara den egna familjen, släkten eller grannarna utan något större, och det är inte mänskliga rättigheter eller liberala principer i största allmänhet. "Svenska värderingar" säger hon, och det är klart att vi ska tänka Sverige, vårt älskade fosterland.
Ja, religiös fundamentalism begränsar människors liv. Ja, patriarkala strukturer förtrycker. Och ja, stenkastning och upplopp gräver hål i tryggheten.
Segregation, exkludering och fattigdom strider mot alla de värden som det svenska välfärdssamhället byggts på. Det är klyftor i stället för broar.
Det är människor i de utsatta delarna av våra städer, människor som ofta nyligen kommit till Sverige som drabbas hårdast när ambulanser inte kan komma fram eller när självutnämnda moralpoliser tar sig rätten att förtrycka.
Problemet med Anna Kinberg-Batras moralkakor är bara att hon inte löser ett enda av de problem som skapar fattigdomen eller extremismen. Inte arbetslösheten, inte trångboddheten och inte bristen på utbildning.
Och i sanningens namn är de inte mycket till stöd för någon vars liv begränsas av extremism, hederskultur eller våldsbrottslighet heller.
Den 6 juni 2016 måste man fråga sig om det inte hade varit bättre ifall Sverige aldrig fått en nationaldag.