Kostnaderna för invandring måste skäras ned - Skenande kostnader för invandringen göder de krafter som vill begränsa rörligheten. Vi måste kapa i kostnaderna för migration och integration för frihetens skull och för skattebetalarnas skull. Det skriver Benjamin Dousa, ordförande för Moderata Ungdomsförbundet.
Migrationsfrågan är långt ifrån löst i Sverige och även om en del slarvigt påstår att ’’gränsen är stängd’’ är så inte fallet. Under julhelgen rapporterade flera medier om att asylinvandringen fortsatt är rekordhög, och antalet anhöriginvandrare väntas skjuta i höjden.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det går inte att kombinera öppenhet med höga migrations- och integrationskostnader. Det blev märkbart, inte minst, under hösten 2015. Migrationskostnaderna skenade okontrollerat, och det som håller på att hända nu är att dessa kostnader rullar över på andra kostnadsställen, och på kommuner och på landsting. Således är det uppenbart att Sverige måste fortsätta att skära i migrations- och integrationskostnaderna.
Regeringen slår sig för bröstet och konstaterar att de direkta kostnaderna för migration kommer att minska nästa år, från årets beräknade 39 miljarder kronor till ungefär 16 miljarder kronor. Det är ett fult försök av regeringen att missleda väljarna. Den som inte företräder en politik som tar ansvar för kostnadsutvecklingen kan heller inte försvara frihet och öppenhet.
Det som i stället händer är att kostnaderna förflyttas. Bland annat kommer den stora invandringen från länder med låg utbildningsnivå att fördubbla statens kostnader för grundskyddet i pensionssystemet. I dag uppgår de kostnaderna till cirka 43 miljarder. Pensionsmyndighetens prognos visar att kostnaden fördubblas fram till 2060, det vill säga att den ökar till cirka 86 miljarder.
Enligt tankesmedjan Timbro är Sverige redan i dag det EU-land som spenderar mest arbetsmarknadspolitiska medel som procent av BNP på anställningssubventioner. För 2017 beräknas den sammanlagda summan för subventioner uppgå till 18,7 miljarder kronor vilket är en ökning med över en miljard från 2014. Många i programmen är just asyl- och anhöriginvandrare.
Staten täcker idag de flesta kostnader kopplat till migration och integration under den nyanländes första två år. Samtidigt tar det drygt nio år innan hälften av alla asyl- och anhöriginvandrare kommer in i någon typ av sysselsättning, så resterande kostnader för boende, socialbidrag och integrationsinstatser står dåligt rustade kommuner för. För några år sedan tog PWC fram en rapport där det påstods att Sandviken skulle tjäna en halv miljard på invandringen. Nu vet vi att det inte alls stämde, utan tvärtom riskeras nu hårt arbetande Sandvikenbors kvalitet i välfärden. Det är inte rimligt att snittkostnaden för HVB-hem är runt 2 000 kr per natt och att kommuner köper dyra bostadsrätter med skattebetalarnas pengar.
Kommer man hit ska man göra sin plikt innan man kräver sin rätt. Alla måste förväntas göra rätt för sig. Även Socialdemokraterna verkar hålla med om detta - i teorin - genom sitt mål om att nyanlända ska jobba eller utbilda sig efter två år i landet. Men i praktiken har insatserna knappt gett effekt - i dagsläget har endast var tjugonde nyanländ en anställning utan subvention efter två år.
Sveriges välfärdsstat kan jämföras med ett försäkringssystem. Premier betalas in av förvärvsarbetare och garanterar därmed också ett skyddsnät. Det är inte svårt att förstå att om alla fick ta del av utbetalningarna utan att betala in premierna, i likhet med vad som händer med det svenska mottagandet nu, krackelerar till slut systemet. Därför är Socialdemokraternas hållning i migrationsfrågan intellektuellt ohederlig; generös asyl- och anhöriginvandring går inte att kombinera med en generös välfärdsstat till allt och alla.
Moderata Ungdomsförbundet vill se en differentierad välfärdsstat där bara de som först gjort rätt för sig också kvalificerar in sig i försäkringssystemet. Mottagandeersättningen som betalas ut till asylsökande borde sänkas, eller tas bort helt, och grundskyddet i pensionssystemet ska inte garanteras den som aldrig jobbat i Sverige. Vuxna människor måste förväntas sköta sin egen försörjning.
Migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 gav dessutom papperslösa rätt till sjukvård och tandvård, något som redan då konstaterades skulle ha ’’betydande konsekvenser för de offentliga finanserna’’. Moderaterna borde numera ta avstånd från den delen av uppgörelsen. Vidare har asylsökande rätt till boende, preventivmedelsrådgivning, hälsoundersökningar, sjukresor och tolk i samband med vårdtillfället. Dessa borde finansieras individuellt, förslagsvis genom statligt garanterade lån, i stället för av skattebetalarna.
Moderaterna har föreslagit nationella krav på motprestation för att få socialbidrag och ett bidragstak. Problemet är att kraven fortfarande är för låga och taket för högt. Det är helt enkelt för få som omfattas av taket. Bidragssystem ska inte tas för givet, utan bara finnas tillgängligt för dem som kvalificerat sig genom att jobba. Det ska inte gå att ha som affärsidé att permanent försörja sig på andras bekostnad.
Moderata Ungdomsförbundet tror på människans förmåga att stå på egna ben. Vår uppgift i svensk politik är att riva hinder för människor så att de kan nå sina drömmar, oavsett om de är födda här eller har flyttat hit. Skenande kostnader göder stöd och energi till de krafter som kraftigt vill begränsa rörligheten. Vi måste kapa i kostnaderna för migration och integration för frihetens och skattebetalarnas skull.
förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet