Krigarkungen som satte en kontinent i gungning - "På 1800-talet levde det en mäktig krigarkung i Sydafrika vid namn Shaka. Han skall ha varit zulufolkets store härskare, och hans regeringstid skall ha resulterat i stora demografiska omvälvningar. Vad hände egentligen?"
Frågeställaren syftar på en ovanligt krigisk fas i afrikansk historia, känd som mfecane, vilket kan översättas med "krossande", "splittrande" och "påtvingad migration". I spetsen för krigföringen stod Shaka, som blev zulukung år 1816. Ett år senare hade han utvidgat sitt välde till att omfatta flera grupperingar, vilka assimilerades med zuluerna, och gjort sitt lilla rike till en aggressiv lokal kraft.
Shakas betydelse för händelseförloppet är oomstritt, men i övrigt är forskarna oense om vilka sociala och ekonomiska processer som föranledde mfecane. Så mycket är säkerställt att krigföringen och migrationerna föregicks av folkökning, något som bland annat berodde på att de portugisiska kolonialherrarna i det närbelägna Moçambique hade introducerat majs i regionens jordbruk. Den amerikanska grödan resulterade i stor folkökning. När torkan försvårade för jordbruket i början av 1800-talet ökade konkurrensen om vatten- och jordresurser, något som med stor sannolikhet medverkade till att den politiska kulturen blev våldsammare.
Det finns fler element att ta i beaktande. Den portugisiska slavhandeln hade gjort samhällsklimatet oroligare och lett till plundring och krig, vilka kan ha utmynnat i mfecane. Denna hypotes måste dock tas med stora nypor salt. Slavhandeln drabbade andra östafrikanska inlandsområden ännu mer, utan att leda till motsvarande militära urladdningar. Ett annat element, som omöjligen kan bortförklaras, är militärteknologiskt. På Shakas order bytte zulukrigarna ut sina gamla kastspjut, assegajerna, mot kraftigare spjut med breda blad, iklwa, vilka stöttes mot fienden med dödligt resultat. En ny form av värnplikt infördes, med välorganiserade regementen som kunde förflytta sig fort över vidderna och genomföra överraskningsanfall. När zulufolket hade genomfört reformerna, och de krigiska konsekvenserna gått upp för omgivningen, skyndade sig grannfolken att imitera läromästarna, med lätt insedda följdverkningar.
De strider som förebådade mfecane inleddes omkring 1817, då två allianser råkade i krig med varandra. Ledaren för den ena alliansen, Dingiswayo, besegrades och avrättades av maktrivalen Zwide. Det var i detta läge som Shaka, en av Dingiswayos förbundna, trädde in på scenen. Han utnyttjade det maktvakuum som uppstått efter överherrens död till att utbreda sitt eget inflytande i området, särskilt mellan floderna Tugela och Pongola. I strider åren 1819-1820 besegrade han Zwide. Därefter ledde Shaka sina zulukrigare i geografiskt omfattande fälttåg som antingen medförde att grannfolken underkastade sig hans överhöghet eller bröt upp och sökte boplatser annorstädes. Krigföringen nådde en höjdpunkt efter att Shakas mor Nandi avlidit på hösten 1827, och den fick ett abrupt slut när han påföljande år mördades av halvbröderna Dingane och Mhlangana. Shakas armé och hans rike överlevde honom dock, och zulufolket förblev en dominerande makt i östra Sydafrika ända till den brittiska erövringen 1879.
Shakas krig resulterade i en svit av kedjereaktioner, som fick stora demografiska konsekvenser. Zwides efterträdare Soshangane ledde sitt besegrade folk, ndwandwe, norrut och grundade Gazariket i nuvarande Moçambique. Migrationen gick ut över tsongafolket, med följd att vissa tsongagrupper lämnade sina bosättningar och flyttade till norra Transvaal. Två andra ndwandwehövdingar, Zwangendaba och Maseko, ledde sina anhängare - hädanefter kända som ngoni - till länder norr om Zambezifloden och upprättade två herravälden mellan Malawi- och Tanganyikafloderna.
Ytterligare ett bantufolk, ngwane, som från och med 1820-talet kom att bli känt som swazi, drabbades hårt av striderna mellan zulu och ndwandwe och valde därför att flytta sina bosättningar till mer svårtillgängliga områden. Migrationen, som anfördes av hövdingen Sobhuza, ledde till etableringen av det ännu existerande kungariket Swaziland. Samtidigt byggde hövdingen Moshoeshoe upp ett bergsrike med sothostammar, vilka också ville undkomma zuluräderna, och som sammantagna kom att bli kända som basothofolket. Deras rike är idag känt som Lesotho. Mfecane drabbade också xhosafolkens områden i öster, dit många flyktingar flyttade för att undkomma Shaka. De assimilerades med de folk de mötte och blev kända som mfengu.
Vissa grupper som drabbades av Shakas krigföring genomförde betydligt mer omfattande migrationer än de ovannämnda. Sothohövdingen Sebetwane ledde sitt folk, känt som kololo, från bygderna söder om dagens Lesotho långt norrut genom tswanalandet (dagens Botswana) till nuvarande sydvästra Zambia, där han på 1840-talet grundade ett rike i lozifolkets område. Kololofolket dominerade dock bara regionen i några decennier - de var för få för att i längden kunna bibehålla makten över lozierna, som 1864 reste sig i en framgångsrik revolt.
Allra viktigast, och av störst demografisk betydelse, av alla de folkvandringar som blev följden av Shakas krigföring var den migration som zulufältherren Mzilikazi tog initiativ till. Mzilikazi råkade i konflikt med Shaka och måste fly, men han omformade flykten till en itinererande riksformation. Under ett decennium behärskade hans folk, som blev känt som ndebele, dagens Transvaal. Sedan Mzilikazi mött övermäktigt motstånd från framträngande boerkolonister åren 1836-1838 bröt han upp på nytt och ledde en folkvandring norrut, över Limpopofloden till dagens Zimbabwe, där Bulawayo blev huvudstad i ett växande ndebelevälde som européerna refererade till som Matabeleland. Mzilikazi regerade ända till sin död år 1868, då han efterträddes av sonen Lobengula, som härskade till den brittiska erövringen på 1890-talet.
Tf