Kvinnliga pressfotopionjärer på Kulturen - Alma Haag, Ragnhild Haarstad och Ellen Dahlberg gick i bräschen för kvinnliga pressfotografer i Sverige och har nu fått en egen utställning: "Upphovsmannen är en kvinna".
- De här tre kvinnorna täcker in nästan hela 1900-talet, säger Arianna Bommarco, en av kuratorerna för utställningen.
Alma Haag var landets första pressfotograf. Hon var med och startade upp klichéanstalten på Dagens nyheter i början på 1900-talet. Det var där fotografier gjordes tryckbara och arbetet med framkallningsvätskor är förklaringen till att Alma Haag på många fotografier har smutsiga kläder.
Många av hennes bilder har gått förlorade men en släkting hade en koffert fylld med hennes brev och fotografier. Där rymdes en stor del av hennes historia.
- Kvinnor fick kämpa för att ta plats i kåren, säger Arianna Bommarco.
Ellen Dahlberg kom som 17-åring till Stockholm, som judisk flykting från Berlin. Hon hade planer på att bli läkare men utbildade sig istället till fotograf och gjorde flera utrikesreportageresor med sin skrivande man Nils Dahlberg.
Hemma gjorde hon bland annat sociala reportage om "Slummen i folkhemmet" och besökte de allra fattigaste i 1940-talets Stockholm. En bild visar en liten flicka som värmer tegelstenar i spisen inför natten. Det var enda sättet att få bort fukten ur sängkläderna i ett rum så fuktigt att tapeterna lossnade från väggarna.
Ragnhild Haarstad är den sista i trion. Hon anställdes i början av 60-talet på Svenska dagbladet, trots protester från manliga kollegor. År 1971 utsågs hon till Årets fotograf och är alltjämt den enda kvinnan som fått den utmärkelsen. Prisutdelningen kunde hon inte gå på.
- Hon fick inte ens ta ledigt och det fanns ingen som ville byta arbetspass med henne, säger Arianna Bommarco.
Sydsvenskan slog följe med Sussa Stubbergaard, fritidsledare och fotograf, till visningen av utställningen.
- Jag känner igen mig själv i deras bilder och vad de lyfter fram. Bilderna känns dokumentära och ärliga, speciellt detta med att kvinnor inte behöver se så snygga ut hela tiden.
Hon imponeras av fotografierna.
- Mötet syns i bilderna och det är ju det viktiga med fotot. Det blir bra bilder när folk slappnar av och det kräver ett särskilt sätt att jobba.
Sussa Stubbergaard arbetar helst med analog kamera och framkallar sin film själv.
- Jag gillar analogt och mörkrum. Det blir aldrig samma sak med en digitalkamera och det kan vara rent meditativt i mörkrummet.
Hon menar också att begränsningen i en filmrulle kräver ett annat arbetssätt.
- Man vet aldrig om bilden sitter förrän den framkallats.
Sussa Stubbergaard föredrar det framför "minneskort som aldrig tar slut".
Många av de unga hon själv utbildar i fotografi har också ett intresse för det traditionella fotot.
- Det kommer igen och jag har träffat många unga som kommer med far- eller morföräldrarnas gamla kameror och vill börja fotografera.
På utställningen finns ett brev från en ung ambitiös flicka som 1942 skriver till en fotograf på en Stockholmstidning och undrar över möjligheten till arbete. "Först måste jag nämna att jag är flicka vilket antagligen är ett allvarligt hinder", skriver hon, men hoppas ändå.
Porto bifogas och hon emotser tacksamt svar.
Hon får ett uppriktigt svar från fotografen som inte tycker att en flicka passar för yrket. Han skriver att den enda kvinnliga pressfotograf han träffat på "var mer maskulint betonad och hade förmodligen av ett förbiseende av vår Herre blivit flicka".
Inställningen var typisk för tiden, men Sussa Stubbergaard känner igen sig
- Det är inte så stor skillnad mot när jag själv var ung och sökte jobb som fotograf. Det var inget man kunde bli, det var något man skulle ha som hobby, säger hon.
Sussa Stubbergaard har arbetat som kopist hos andra fotografer, manliga, och minns hur hon för många år sedan blev tillsagd att sätta på kaffe. Som fritidsledare i dag uppmuntrar hon unga flickor att stå på sig.
På Kulturens andra utställning skiftar fokus från den som tagit bilden till det som finns på bilden. I "Klädd för porträtt" har 25 bilder av 500 000 i Kulturens arkiv valts ut.
- Med kläderna vill vi uppmuntra folk att se på bilderna på ett annorlunda sätt, säger Viveca Ohlsson, fotograf på Kulturen.
I urvalet av bilder har man försökt kompensera för att många av de bilderna som finns i arkivet visar dem som är lite mer välbeställda och har tagit på sin finkläderna och gått till fotoateljé. Ett foto visar två pojkar från Vittsjö 1914. De står vid en dopfunt och egentligen är det den som fotografen Lilli Zickermann har fått i uppdrag att fotografera.
Nu, hundra år senare, är det istället pojkarna som är intressanta. Deras namn är inte kända, men de var väl medvetna om att foto skulle tas, för de är uppklädda i finaste tweedkostymerna och skärmmössor. Den ene visar fram ett fickur och den andre har en stor prickig rosett.
Originalbilderna ligger också framme för visning. De är ofta i visitkortsstorlek men har ändå kunnat förstoras upp med tillräcklig skärpa.
- Jag har gjort mina digitala tolkningar av analoga foton, säger Viveca Ohlsson, fotograf på Kulturen.
En del av fotografierna har skador som skulle bli alltför påtagliga vid en förstoring. Det tar någon timme att fixa till en bild, enligt Viveca Ohlsson.
Bilderna visar många olika personer. Här finns änkefrun Hanna Nilsson, från Malmö, fotograferad runt sekelskiftet 1900. "Att hon ser så sammanbiten ut beror på att hon saknar tänder i överkäken. "