Lämnade inte hemmet på 18 år men skrev bländande poesi

Senaste nyheterna om flyktingkrisen

Lämnade inte hemmet på 18 år men skrev bländande poesi Senaste nytt om flyktingkrisen

Lämnade inte hemmet på 18 år men skrev bländande poesi - Norska efterkrigspoeten Gunvor Hofmo tillbringade två decennier på mentalsjukhus, och under ytterligare arton år lämnade hon inte sin lägenhet. Men hennes diktarjag tillhörde likväl den litterära offentligheten. Therese Eriksson läser en utmärkt introduktion till ett fascinerande författarskap.

Här har en buffé av aptitretare dukats upp. "Jag glömmer ingen" är resultatet av Eva Runefelts och Staffan Söderbloms omsorgsfulla arbete med att välja ut och översätta dikter ur Gunvor Hofmos författarskap om tjugo diktsamlingar. Det är en förhållandevis tunn volym - cirka 150 sidor - och jag går från bordet hungrig. Jag vill ha mer Gunvor Hofmo.
Den norska efterkrigspoeten Hofmo (1921-1995) debuterade 1946 med samlingen "Jeg vil hjem till menneskene" och gav därefter ut ytterligare nitton stycken; den sista, "Epilog", kom 1994. Gunvor Hofmo kom att tillbringa kring tjugo år av sitt liv på mentalsjukhus, och mellan åren 1955 och 1971 råder tystnad. När samlingen "Gjest på jorden" kommer ut 1971 återvänder så en ansedd poet till den litterära offentligheten, men endast i bokform; Hofmo levde eremitiskt och det sägs att hon inte lämnade sin lägenhet under de sista arton åren av sitt liv.  

En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Gunvor Hofmos liv och dikt, intimt sammansvetsade som de är, är en fascinerande historia. Hofmo bar på en livslång sorg efter den stora kärleken Ruth Maier, judisk-österrikisk flykting som dog i koncentrationslägren. Hofmos identitet som generationsdiktare fick nytt djup och innebörd när det i början av 1970-talet för första gången talades offentligt om Maiers betydelse, i privatlivet och i poesin. Sorgen finns där, oförsonlig och svart, redan i debutsamlingen:
Gud, om du ännu ser:

det finns ingen vardag mer.
Det finns bara stumma skrik,

det finns bara svarta lik
som hänger i röda träd!

Hör hur tyst det är.

(…)
I samma bok finns också ett citat ur ett brev från Maier inflikat, en sorgsen fråga om att inte kunna undgå lidande när det finns så mycket av den varan: "Warum sollen wir nicht leiden / wenn so viel Leid ist?" Som författaren Elise Ingvarsson konstaterar i sitt efterord lästes Hofmo länge som den generationsdiktare hon förvisso också var, men med facit i hand är det omöjligt, orätt rentav, att inte läsa hennes författarskap i ljuset av hennes liv.

Den allmänna världssorgen efter kriget och den privata förlusten av Ruth, sammanföll i allra högsta grad för Gunvor Hofmo. Poeten arbetar mycket med motsatspar; ljus-mörker, dag-natt, jord-luft. Dikterna går i dialog med såväl kristendom som antik mytologi, många av dem - genom årtiondena - är skarpa uppgörelser med gud. Några motiv är återkommande författarskapet igenom, kanske i synnerhet husen som står längs gatorna, som levande döda, på krigsskådeplatser och i prunkande trädgårdar.
Bostadshus, skjul, sjukhus. Här finns "hus som likt hundvalpar / sover vid sommarens ben …", skjulet som "står murket / och dricker av luftens / fukt" och ett hus som "(…) är ett litet barn / som håller ljuset och mörkret / i handen". Med sina fönstergluggar till ögon är husen hos Hofmo levandegjorda, förmänskligade, samtidigt som de ofta är stumma, passiva. Det är en effektfull sorts besjälning hon arbetar med, en som gestaltar ljusets och trygghetens bedräglighet.
Urvalet i "Jag glömmer ingen" avslöjar både konstanter och utveckling i författarskapet. Den unga Hofmo är mer expressiv - och uppfordrande! Ofta bankar hon in sitt budskap genom upprepningar om två: "Bitter, bitter frågar man / människan med sin bok: / Tror du all din läsning / gör dig mera klok?" och  "Jag vill se stjärnorna / över nattblank sjö / som sjunger, sjunger". Och, inte minst, i comebacken "Gjest på jorden" (1971) där ett sömnlöst diktjag klagar, "I sömnen gråter du, döda döda vän".
I Gunvor Hofmos diktning finns Södergranskt patos och Ekelöfsk besjälning. Med Nelly Sachs delar hon vittnesmålet inifrån mentalsjukhuset och med Majken Johansson den livslånga sorgen efter en förlorad älskad och kampen med gud, allt detta medan hon likt en Djuna Barnes levde sina sista år isolerad i sitt hem. Ett så bländande intressant och liksom 1900-talsklassiskt diktarliv, klart en svulten vill ha mer än "the greatest hits". "Jag glömmer ingen", denna utmärkta introduktion till ett fascinerande författarskap, väcker den hungern.

Tf vd, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg

Politisk chefredaktör: Tove Lifvendahl

Redaktionschef och stf ansvarig utgivare: Maria Rimpi

Redaktionell chef för digitala prenumerationer
och stf ansvarig utgivare: Martin Ahlquist

Chef SvD Nyheter: Mikael Larsson (vik)

Chef SvD Näringsliv: Maria Sundén Jelmini (vik)

Chef SvD Kultur: Lisa Irenius

Postadress Svenska Dagbladet, 105 17 Stockholm

Besök Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm

Organisationsnummer 902004-3619

Telefon Kundväxel +46 8 618 02 20

Telefon Växel +46 8 13 50 00

Källa - 2019-01-23 12:00

    Mest läst:
  1. Ensamkommande gymnasiestudier
  2. Om det blir nyval
  3. Piska som i usa
  4. Efter gripandet på arlanda tvo men häktat
  5. Björklund flossar
  6. Kuratorn mobulbostäder MKB
  7. Poeten mot fascismen
  8. Angela merkels efterträdare
  9. Bilda regering efter valet
  10. Flyktingkaravanen

Om flyktingkrisen

Den stora flyktingkrisen i EU där över 300.000 personer har flytt över medelhavet från krig i sina hemländer.
Twitter Facebook Google+