Långt fler än Imamoglu vinner på Istanbuls val. - Den turkiska demokratin är i dåligt skick. Men ryktet om dess död är ändå överdrivetvisar resultatet i helgens borgmästarval i Istanbul. Det blev en svidande förlust för president Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP. Ekrem Imamoglu från sekulära CHP fick 54 procent av rösterna, vilket borgar för maktskifte i en stad där AKP har styrt under de senaste 25 åren.
Det var som borgmästare i ekonomiskt viktiga Istanbul som Erdogan själv inledde resan mot den högsta makten i landet. Nu spekuleras det i att Imamoglu kan bli kandidat inför nästa presidentval.
"Allt kommer att ordna sig", lyder hans kampanjslogan.
Ännu är det för tidigt att säga om det verkligen blir så. Ett gott tecken är i alla fall att AKP verkar acceptera valresultatet. Redan i slutet av mars såg partiet ut att förlora makten i både huvudstaden Ankara och metropolen Istanbul. Men i den sistnämnda staden ogiltigförklarade högsta valkommissionen sedan valresultatet till följd av påstått fusk och "allvarlig korruption. " Diktaturfasoner, menade oppositionen. Och det saknas inte tecken på politiskt fulspel från AKP. Enligt uppgifter valdes valdagens datum - den 23 juni - till exempel strategiskt eftersom stora delar av Istanbuls medelklass brukar vara på semester vid den tiden.
Nu slutade det ändå med att Imamoglu vann ännu större än i våras. Det ger, om inte annat, Erdogan och hans parti lite snävare ramar för vad de kan göra med makten. I spekulationerna om tänkbara följder nämns alltifrån nyval till justeringar i utrikespolitiken.
Det senare hade många - även i omvärlden - kunnat ha en del vinna på.
Börskurserna i Istanbul steg på måndagen som reaktion på borgmästarvalet. Marknaden har oroats av spänningarna mellan Turkiet och USA, som tilltagit väsentligt sedan Ankara beslutat att köpa in ett ryskt luftvärnssystem. Washington har hotat att avbryta vissa försvarssamarbeten och rikta sanktioner mot landet om planerna fullföljs. I de mörkaste analyserna har det rent av spekulerats kring turkarnas fortsatta medlemskap i försvarsalliansen Nato.
I bakgrunden finns även den för Turkiet känsliga frågan om USA:s stöd åt kurder i krigets Syrien.
Turkiet har genom sitt strategiska läge blivit en viktig aktör för läget i regionen. Från ett EU-perspektiv handlar det inte minst om hanteringen av den stora flyktingströmmen. Miljontals av dem som flytt undan striderna bor i Turkiet, i läger som EU är med och finansierar. Men Erdogan har flera gånger hotat att säga upp flyktingavtalet. Det har i sin tur begränsat unionens möjligheter att kritisera hans alltmer maktfullkomliga styre.
Den turkiska oppositionens möjligheter att verka har inskränkts väsentligt sedan det misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016. Fler än 77 000 personer har fängslats och runt 150 000 offentliganställda har avskedats till följd av anklagelser om samröre med kuppmakarna. I praktiken har det handlat om förföljelse av oliktänkande och inskränkningar i yttrandefriheten.
Utvecklingen har gett bilden av en president som alltmer klamrat sig fast vid och hanterat makten som han själv önskat. Men i bästa fall är det nu inte längre så.