Lättnad och tomhet efter misstänkte terroristens död - I måndags drack den tyska journalisten Maike Schultz glögg på julmarknaden vid Breitscheidplatz i Berlin när lastbilen rände rakt in i folkmassan. Nu skriver hon om den misstänkte terroristens död.
På fredagen kom beskedet att den man som berövade tolv människor livet på en julmarknad i Berlin är död. Anis Amri, den misstänkte terroristen från Tunisien sköts ihjäl i en eldstrid med polisen i Milano. När uppgiften bekräftades betydde det till att börja med föga mer än ny rubrik på vår liveblogg. Ytterligare en bit information i ett jättelikt pussel. Och en känsla av lättnad över att inga fler människor riskerar att tillfogas skada av Amri.
Den dominerande känslan är emellertid tomhet. Den tomhet som tolv döda lämnade efter sig. Och en brist på svar på så många frågor. Som till exempel: Varför grep polisen en oskyldig flykting från Pakistan och hittade identitetspappren för den rätte misstänkte, Amri, först dagen efter -trots att de varit inne i lastbilen hela tiden? Varför upphörde övervakningen av Amri kort tid före attacken? Trots att han är en av 550 så kallade "Gefährder" - potentiella terrorister -i Tyskland. En islamistisk fundamentalist, känd av polisen? Och vem gav Amri hans uppdrag?
När du söker svaret på dessa frågor i rollen som journalist finns det inte mycket utrymme för känslor. I nyhetsrummet ligger fokus på rapporteringen, på att vara objektiv och inte framkalla skräck.
Jag var själv på julmarknaden på Breitscheidplatz när terrorattacken inträffade och sedan dess har jag varit i nyhetsrummet. Mitt fokus på jobbet har hjälpt mig att glömma scenerna i mitt huvud. Det är stor skillnad mellan att se foton på sin skärm och att befinna sig där mitt på gatan, när de tas. Jag minns kvidandet från en kvinna som fick första hjälpen alldeles intill mig. Det kunde lika gärna ha varit jag. Det kunde ha varit vem som helst av oss.
Bara 50 meter och Kejsar Wilhelms minneskyrka skilde mig från att bli påkörd själv. Ett slumpmässigt beslut att dricka glögg på marknadssidan intill Kurfürstendamm och inte i en av stugorna längs Budapester Straße. Jag hade tur. Minst tolv andra, som kanske inte ville ha annat än ett glas varm glögg efter en lång dag, hade det inte.
Dessa fruktansvärda förluster är inte lättare att bära för att den misstänkte terroristen nu är död. Särskilt inte när hatet som ledde fram till hans handlingar fortfarande lever. Det Berlin som han attackerade är en stad som är känd och älskad för sin hedonism och sin frihet för alla former av sexuella identiteter. Med tanke på detta är det något av ett mirakel att IS-fanatikerna inte attackerat oss tidigare.
Nu, med tanke på det som hände i måndags, kommer vi att hålla fast vid dessa principer ännu starkare. Många visade sin respekt genom att citera John F Kennedy på Twitter med hashtagen #IchBinEinBerliner. Men vad som verkligen berörde mig var ett uttalande från en av mina kollleger. På Facebook skrev han: "Hör upp, alla knäppskallar. Vi är Berlin. Vi klagar även när någon är vänlig. Våra taxichaufförer är farligare än vilken religiös fanatiker som helst. Vi äter kebab och sushi för priser som garanterar att de varken innehåller kött eller fisk. Vi älskar våra barn, även om de är laktosintoleranta. Vad det nu än betyder. Vi har tio månaders vinter och går till jobbet direkt efter nattklubben. Några av oss är turkar, ryssar, amerikaner eller från Pakistan. Skulle vi vara rädda för er? Dream on, Pussies!"
Det är Berlin.
Maike Schultz är digital nyhetsredaktör på Berliner Zeitung. Under 2015 arbetade hon på Svenska Dagbladet som gästreporter inom ramen för International Journalists Program (IJP).