Lifvendahl lyfter på locket till integrationsfrågan - När Tove Lifvendahl debuterar som kokboksförfattare så blir det aptitligt - sett till såväl innehåll som ämnesval och språk. Det tycker Hanne Kjöller om en bok som varvar barndomsminnen med recept och politiska tankar om mat.
"Har läsaren ens en bråkdel så roligt som vad jag har haft när jag har skrivit, är jag mer än nöjd. " Så avslutar Tove Lifvendahl inledningen till sin nya bok.
Att det har varit lust snarare än läsarhänsyn som drivit Lifvendahl märks. Men dessvärre stökar det till läsningen. Långt in i boken letar jag efter den röda tråden i hopkoket av recept, barndomsminnen, beskrivningar av släktingar, resor, avfolkningsorter, trädgård och odling, tankar om tomater samt intervjuer med en rad offentliga personer.
Även denna fusion, som det skulle heta på restaurangspråk, avhandlas i inledningen. Lifvendahl motiverar sina "memoarstycken" - som hon kallar sina tillbakablickar - med att hon "ville bevara dem i händelse av en minnesförlust, och vid något tillfälle ge dem till mina barn". Men är inte det en annan bok?
Berättelser om uppväxtorten Arbrå i Hälsingland, om Loves grill och livs - där "smörgåstårta fanns som beställningsvara" är en finstämd betraktelse över ett Sverige som inte längre finns. Säkert finns läsare som mättas gott av Lifvendahls nedslag i en tid när vitlök blott gick att få som pulver och när den kulinariska styggelsen "Flygande Jakob" - med kyckling, banan, grädde och jordnötter - hade sin storhetstid.
Men för mig - som känner Lifvendahl som en högoktanig politisk skribent - är det de politiska mycelierna jag letar efter. En bit in i boken hittar jag det jag söker.
Festfixaren Micael Bindefeld trycker på hur mat förbrödrar och förenar. "Det betyder något - om man har brutit bröd med varandra, då tar man heller inte livet av varandra".
Inte riktigt sant, då det ju dessvärre finns män som faktiskt tar livet av just den kvinna de under många år delat både bröd, bädd och barn med. Men att brödet har ett värde, inte minst i storpolitiken, bär tidigare statsminister Göran Persson vittnesbörd om. Han refererar till EU-toppmöten där sammanträdet "bryts och övergår i middagssamvaro i en måltid som får ta tid. Det är en överlägsen form av politisk diskussion och beslutsfattande, för det blir per definition mer vänligt. Det är svårt att sitta och vara arg när du äter. "
Lifvendahl skriver om SvD-medarbetaren Negra Efendićs (som jag efter ett Twitterbråk - och med lyckat resultat - ätit just middag med) erfarenheter från tillvaron vid en flyktingförläggning. Om hur maten slevades upp, som i gamla tiders skolbespisning. Om hur Efendićs mamma skaffade en spisplatta, där hon - trots att det var förbjudet - lagade mat medan barnen höll utkik. Andra använde strykjärnet.
Lifvendahl lyfter, tillsammans med Efendić, på locket till integrationsfrågan. Är det kanske här, vid grytorna, som de nyanlända på grund av diverse hygienregler inte tillåts komma nära, som vi i Sverige gör den första - och största - missen? Mat är, precis som Lifvendahl skriver, så mycket mer än mat. Måhända är det inte en längtan efter välbekanta smaker som primärt driver kvinnorna i deras uppfinningsrikedom och regeltrots. Tänk om det i stället är värdighet. Eller kanske rent av en biologisk nedärvd drift av att själv kunna föda sin avkomma. I så fall - vad är det vi förvägrar dem?
Står verkligen mikrobiologiska vinster - av att utestänga flyktingboende från matlagningen - i proportion till förlusten av självrespekt, självbestämmande individens roll i familjen? Hur påverkas föräldrar av att i sitt möte med Sverige behandlas som lågstadieelever?
Om avsnittet om Efendić handlar om första mötet med Sverige, kretsar Lifvendahls intervju med stjärnkocken Leif Mannerström om det sista. Hans erfarenheter om kosthållning, måltidstider och fantasilöshet inom sjuk- och äldrevård är sannerligen ingen rolig läsning. Men väl storpolitisk.
Det är däremot inte familjemiddagen med en åldrig, dåligt hörande Mandela, som Lifvendahl hamnat på genom tillfälligheter och turens försorg. Och där hon följer instruktionerna om att inte tala om politik.
Det är irriterande med recensenter som invänder mot vad en bok inte är. Att en fackbok inte är en avhandling. Eller att en kokbok inte är tillräckligt politisk. När jag väl hittade min ledstång i läsningen fann jag mycket matnyttigt mellan pärmarna på Lifvendahls bok. Så även om jag finner både innehåll, ämnesval och språk aptitligt vänder jag sista bladet med en tanke om att det inte bara är bröd, utan även bokmanus, som med fördel kan brytas och delas i två.
Tove Lifvendahl är medarbetare i SvD. Därför recenseras boken av DN-skribenten Hanne Kjöller.