Lindenbaum Barn är inte alltid så kul - Hon är en av våra största barnboksförfattare och bilderbokskonstnärer. Men allt för navelskådande om man får tro henne själv. Med sin nya bilderbok, där hon skildrar flyktingmottagandet, vill Pija Lindenbaum ändra på det.
Pija Lindenbaum säger att hon har dåligt minne, men att hon liksom kan förnimma i kroppen hur det kändes att vara liten. Och att det inte var särskilt olikt det att vara vuxen.
Gissningsvis är det det som gör att hennes böcker blir så på pricken på riktigt.
- Barn är inte alltid så kul, men en av sakerna som är roliga med att ha att göra med dem är att iaktta alla grejer de har för sig. Jag har till exempel ofta pinnar med i mina böcker har jag märkt, som barnen går och bär på och plockar upp från marken.
I hennes bilder och texter samsas ett skav och en obehagskänsla med underfundig humor. Stökiga älgynglingar hårar ner och bryter sönder kritor i "Gittan och älgbrorsorna". I dockvrån lite i skymundan sitter Kenta i "Kenta och barbisarna" och försöker få vara med tjejerna och leka. Och när Siv sover över i bioaktuella "Siv sover vilse" får hon flytta ner till madrassen, trots att bästisens mamma bäddat fint till henne i sängen. För när mamman har lämnat rummet säger bästisen att hon får ont i knäna av att ligga på golvet.
- Det är väl mitt undermedvetna som jobbar när jag skriver så där. Minnet av kompisar som trixade. Som barn får man svälja väldigt mycket. Först som vuxen blir man medveten om hur man betedde sig mot varandra när man var liten, säger Pija Lindenbaum, men betonar att vuxna kan vara minst lika taskiga.
Vi sitter på Södermalmstvåans paradbalkong under den evigt gassande brittsommarsolen. Barnskratten från innergården långt nedanför studsar upp mellan husfasaderna. En alkis ligger och sover på en bänk bredvid sandlådan. Inne i lägenheten finns inte ett spår av hennes konst, men det är som att hela miljön ändå andas den. En engelsk bullterrier på en hylla, en glänsande porslinstax och dito katt ovanpå ett hörnskåp och så som kontrast några djurkranium och på köksväggen visdomsorden: "En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem".
Hon jobbar mycket med just kontraster i sina böcker. Blyga, lite tystlåtna barn får ett slags Karate Kid-revansch, men utan att behöva bli någon annan. Och djuren är ständigt där - grävlingar ramlar ut under vasken, gråvargar pinkar mot träden och små fårskallar vinglar runt i sanden. Men den här gången, i "Pudlar och pommes", får de för första gången spela huvudrollen, inte bara vara lustiga sidekicks.
Namn: Pija Lindenbaum.
Ålder: 61.
Familj: Sambon ???? och deras barn Alve, ?? år och snart en miniatyrbullterriervalp.
Aktuell: Med bilderboken "Pudlar och pommes" och spelfilmen "Siv sover vilse" som bygger på hennes bok med samma namn och har premiär fredag 30/9.
Bakgrund: Utbildad vid Konstfack, debuterade som författare och bilderbokskonstnär 1990 med boken "Else-Marie och småpapporna". Har skrivit bilderboksblockbusters som "Gittan"-serien, "Kenta och barbisarna", "Lill-Zlatan och morbror raring" och "När Åkes mamma glömde bort".
Om att träffa sig själv på en fest: "Jag tror inte att jag skulle tycka att jag var så härlig. Inte en sån som jag skulle gå fram till och tro att den här personen är lätt att prata med. "
Om småpapporna: "Min pappa ändrade texten på ’Imse vimse spindel’ till att handla om vimsiga små pappor som hoppade i sängen. "
Om älgbrorsorna: "Den bästa bilden av tonårskillar - långdrusiga, högljudda, med armar och ben åt alla håll. "
Om fårskallarna: "Vi hittade en liten sandbanks-ö i Grekland som tyvärr också några all inclusive-tyskar drog sina solstolar till. Men varje eftermiddag skrämdes de iväg av en hel hjord med getter som klättrade upp i deras stolar. "
- Jag gillar att göra böcker för barn som skildrar dem själva istället för små råttor eller ekorrar. Men det är ganska tråkigt att rita barn, man kan inte ta ut svängarna hur som helst. Så jag har längtat efter att göra nåt annat.
Det finns också en annan anledning till att det just blev djur denna gång: sagan hade blivit för verklig annars.
- Jag hade inte kunnat göra det här med människor, det hade blivit jättekonstigt. Det är typiskt en sån berättelse som kräver djuren, säger hon.
Ullis, Ludde och Katta bor på en ö full med potatisar. Men så tar potatisarna slut, deras pool torkar ut och för att överleva knölar de ned sig i en båt och försöker ta sig över havet. Det blir storm, lilla vovve är nära att drunkna, och i många nätter och dagar paddlar de tröstlöst fram över havet, innan några pudlar på en strand i ett annat land får syn på båten.
- Alla böcker som jag har gjort tidigare är navelskådande och ganska terapeutiska. De handlar bara om mig och mig och mig. Men den här gången trängde sig världsläget på. Så mycket att jag kände att jag inte hade nån lust att skåda navel längre, jag ville berätta ett annat slags historia. Skildra flyktingsituationen för barn.
Blev inte arbetet i sig terapeutiskt?
- Nej. Jag är inte mindre olycklig i dag över hur läget är. Eller så här, jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte har hjälpt till i nån organisation eller så. Jag är så himla blyg, jag läste en skrift om hurdan man skulle vara för att möta flyktingbarn och kände att den där människan är ju inte jag. Jag skulle aldrig kunna vara så där härlig och fin och varm och spontan. Boken rättfärdigar inte att jag inte har gjort någonting, men den kommer antagligen att få folk att prata med varandra om den situation vi befinner oss i.
I den senaste skörden av bilderböcker om flykt är "Pudlar och pommes" den enda som belyser själva mottagandet, och det i en inte särskilt positiv dager. För det är inte alla pudlar som tycker att det är en bra idé att öppna sitt hem för andra. Den fluffigaste av dem bestämmer att flyktingarna bara får dela på en potatis, medan pudlarna själva sitter i trädgården och äter strips. Och de nyanlända får inte bo huset utan istället tränga ihop sig i ett tält på stranden.
- Jag vet ju inget om flykt egentligen, det kan ju nån som varit med berätta om. Men jag förstår någonting om mottagandet. Egentligen handlar det om allmänmänskliga saker som barn också kan relatera till. Som det där med att dela med sig. Sedan tyckte jag att det var jätteviktigt att markera att de nyanlända kan det här med att bygga pooler. De är inte underutvecklade utan har något att bidra med.
Trots att hon i tidigare böcker har tagit upp ämnen som könsroller, homosexualitet och till och med utbrändhet, hela tiden med humorn som ständig ledsagare, tycker hon att den här boken är hennes mest moraliska.
Men i "Kenta och barbisarna" till exempel finns det väl jättemycket moral - det där med att fastslå att man får vara som man är?
- Man får vara som man är, men om man tittar på den sista bilden när alla killarna är med och dansar ser man att tjejerna är rätt missnöjda. För det är inte så att alla får vara med, utan killarna har tagit över. Det är sånt jag gillar att skildra. Jag tycker att det är närmare verkligheten att något bara blir lagom bra.