Lösningen på tiggarnas situation finns inte i Sverige. - Det ska bli enklare för markägare att med hjälp av Kronofogden bli av med olagliga bosättningar.
Det föreslås i en utredning som på torsdagen överlämnades till justitieminister Morgan Johansson (S).
Utredaren, kammarrättsrådet Maria Åhrling, föreslår ett nytt förfarande, kallat avlägsnande, som till skillnad från idag inte kräver att de personer som ska avlägsnas först identifieras.
Varken Åhrling eller Johansson tror att en lagändring kommer att få någon avgörande betydelse eftersom polisen i de allra flesta fall har möjlighet att ingripa mot bosättningarna, antingen med stöd av polislagen eller av ordningslagen.
Olagliga bosättningar har varit ett växande problem de senaste åren. Enligt polisens bedömning fanns det i december förra året 260 sådana boplatser i Sverige. I betänkandet Framtid sökes (SOU 2016:6), som överlämnades till regeringen den 1 februari, uppskattas antalet "utsatta EU-medborgare" i hela riket till 4 700 personer, varav 70-100 barn.
Polisen och andra myndigheter stod länge handfallna inför problemet med olagliga boplatser. Det kanske främsta exemplet är det omtalade Sorgenfrilägret i Malmö, som efter många och långa turer tömdes förra hösten.
Flertalet av tiggarna på svenska gator är romer från Bulgarien och Rumänien. Men att de är fattiga, diskriminerade och utsatta ger dem ingen rätt att bosätta sig i parker eller på privat mark. Lagen ska gälla lika för alla. Det är en av de principer rättsstaten vilar på. Den privata äganderätten måste skyddas. I annat fall är risken att människor till sist tar lagen i egna händer. Om medborgarna börjar tvivla på att de kan få hjälp av polisen och andra myndigheter att hävda sin rätt är samhället inne på en mycket farlig väg.
"Vi kan inte ha en situation där det växer upp en stor mängd illegala bosättningar, och kanske i förlängningen kåkstäder", konstaterade Morgan Johansson på torsdagens pressträff. Han hoppas att regeringen ska kunna lägga fram ett lagförslag till riksdagen i början av nästa år.
Det kan finnas skäl att se över även andra delar av lagstiftningen.
Nyligen fastslog förvaltningsrätten i Malmö i en dom att en EU-migrant i Eslöv har rätt till försörjningsstöd. Kvinnan hade en kortare anställning men blev arbetslös och ansökte då om försörjningsstöd. Kommunen sade nej, men förvaltningsrätten gav kvinnan rätt. Eftersom barnen börjat i skola i Eslövs kommun var kvinnan och hennes familj att betrakta som bosatta där.
Vilka konsekvenser domen får återstår att se. Flera andra kommuner erbjuder EU-migranters barn skolgång. Och enligt ett beslut av Skolinspektionen i början av året har barn till EU-medborgare enligt skollagen rätt till skolgång oavsett om de har rätt att uppehålla sig här eller inte.
Det verkar inte rimligt.
Tidigare statsministern Göran Persson (S) var något viktigt på spåren när han i SVT:s Agenda varnade för följderna av att vänja sig vid tiggare på gatorna:
"Har man en gång accepterat principen att människor ska ned på knä för att klara sin försörjning, då är det bara fråga om vilken som är nästa grupp att tvingas stå på knä. "
Att förbjuda tiggeri är ingen lösning. Fattigdomen består. Lika lite är det en lösning att människor lämnar misär och fattigdom i sina hemländer för att hamna i misär och fattigdom här.
Det finns gränser för vilka humanitära åtaganden Sverige kan göra och klara. Just nu står Sverige inför uppgiften att ordna tak över huvudet, sjukvård, utbildning och jobb åt hundratusentals flyktingar och deras anhöriga. Ingen bör betvivla allvaret i situationen eller de ansträngningar som kommer att krävas de närmaste åren för att klara detta.
Att Sverige dessutom skulle ta ansvar för fattiga människor från andra EU-länder är inte realistiskt. För detta är - när resonemanget lyfts till ett principiellt plan - vad som blir konsekvensen.
Lösningen måste sökas i tiggarnas hemländer, genom EU-samarbetet.