Magiska mattor som flyger över gränser - Gyllene och varmt röda, fyllda av svepande blanka mönster hänger Aisha Khalids två mattor från det höga innertaket på Statens Museum for Kunst. Likt pampiga banér vajar de försiktigt, som vore de magiska flygande mattor på väg att lyfta. Men den som tittar närmre, blir varse att det inte rör sig om några vanliga mattor. Deras vackra framsidor, med slingrande drakar och dansande mansfigurer, står i stark kontrast till baksidorna där hundratusentals vassa spetsar från knappnålar sticker ut. Framsidornas linjer är helt enkelt tecknade med knappnålarnas huvuden - och nålarna har pressats rakt igenom tyget.
Symbolspråket i verket, som likt hela utställningen har titeln "To verdener som én", är typiskt för Aisha Kahlid, en av Pakistans mest framgångsrika konstnärer det senaste decenniet. Hon använder pakistanska konstnärliga traditioner för att gestalta erfarenheter från en konfliktfylld, postkolonial värld där gränser överallt överträds. För trots att vi väl var överens om att inte bomba civila eller stänga gränser för flyktingar verkar sådana principer nu lika bortglömda och upplösta som de blodröda stygn i Aisha Khalids "Conversations", som först broderas till en vacker ros och sedan brutalt sprättas upp.
De knappnålstäckta mattorna påminner förstås om, att en förföriskt vacker framsida eller fasad ofta döljer något farligt. Det är ingen slump att de inte bara består av röd sammet, utan också kamouflagemönstrat tyg - som om de avsiktligt försökte dölja något. Och trots att allegorin är ganska enkel fungerar den, särskilt i samspel med teckningarna i serien "Pattern to follow" där figurer i ljusblå människofigurer i burka rör sig mot mönster hämtade från traditionellt pakistanskt miniatyrmåleri. De noggrant upprepade mönstren har i sin repetitiva form något klart tvångsmässigt över sig, som stänger in och disciplinerar den konstnärliga friheten - en effekt som har sin parallell i de heltäckande slöjornas konsekvenser för kvinnor som tvingas bära dem.
I den korta filmen "Name, Class, Subject" beskriver konstnären hur hon som barn erfor hierarkin mellan det egna modersmålet urdu och engelskan, som ännu hade en överordnad ställning i Pakistan trots att landet varit självständigt från England sedan 1947. Insikten bidrog till att konstnären såg hur samma hierarki också färgade resten av tillvaron i Lahore under det tidiga 1980-talet, där koloniala maktstrukturer ännu dröjde kvar.
I "To verdener som én" kastar historien ljus över samtiden. Förtryck möter frihet och figurativt läggs intill abstrakt i berättelser som berör kvinnors erfarenheter av tråd och tyg i broderi, slöjor och vävda mattor. På så vis blir det ekonomiska och symboliska värde som textil alltid haft den bärande idén i utställningen, som trots att den inte är särskilt stor har mycket omfattande räckvidd.