Man ska inte dra alla över en kam - Man ska inte dra alla över en kam, såvida de inte tillhör någon minoritetsgrupp långt bortifrån. Eftersom samtliga medlemmar i ett sådant kollektiv kan förmodas ha samma erfarenheter och uppfattningar bör det kammas på tills frisyren ligger som den ska.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Identitetspolitik har två grundelement: fördomar om andra och en övertro på att man själv kan välja vem man ska vara. Man tror sig veta hur andra är, men förbehåller sig rätten att definiera sig själv. De politiska problemen uppstår främst på gruppnivån; det privata kan vara nog så besvärligt för individen och tränga djupare än den ibland elaka beskrivningen av en simpel konflikt mellan att bli uttittad och att inte bli sedd.
Det identitetspolitiska återkommer cykliskt och vi som var riktigt unga på Martin Luther Kings och Svarta pantrarnas tid känner igen många drag och argument. Separatism eller integration: soulsångaren James Brown vacklade mellan "Say it loud, I’m black and I’m proud" och "Don’t be a dropout, stay in school".
Fortfarande är det en amerikansk samhällsbeskrivning som importeras till Sverige när femhundra eller så demonstranter en februarisöndag samlas i Kungsträdgården i Stockholm med anklagelser om en framvällande institutionell rasism med poliser och väktare i frontlinjen. Det har talats en hel del om kulturell appropriering, men här skymtar också en historisk appropriering av ungefär samma slag som när medialt framgångsrika skribenter eller artister beskriver sig som underdogs med hänvisning till hur illa människor med liknande utseende tidigare har behandlats.
Ingen betvivlar att enskilda personer råkar illa ut, eller att det finns de som bär sig illa åt privat eller i tjänsten, men ilskan som lystet söker efter bevis föregriper också ibland utredningen av det inträffade. Sverige är inte Mississippi och den strukturella välviljan framstår än så länge som betydligt starkare än den strukturella rasismen.
Jag har skrivit en hel del om minoriteter - reportage och böcker om indianer, samer, judar, somalier, västindier i London, nordafrikaner i Paris, muslimer lite varstans - och den vägen blivit vaccinerad mot identitetspolitik. Den är ett elände som reducerar den enskilda människan till summan av alla fördomar som omgivningen kan komma på.
När jag för länge sedan, i mitten av 1970-talet, intervjuade det då imploderande Svarta panterpartiets ledare Elaine Brown i Oakland var det uppenbart hur mycket mindre fundamentet varit än medieuppmärksamheten.
Jag var i Bradford, Storbritannien, efter att Rushdieaffären exploderat och de pakistanska invandrarna omformulerat sig som "the Muslim community" med allt vad det innebar av sekteristisk intolerans och ekonomiska bidrag från staten.
För tio år sedan gav Paul Chaat Smith, curator vid National Museum of the American Indian i Washington, ut boken "Everything you know about Indians is wrong" och fick mig att fundera över de en smula romantiserande förenklingar jag gjort mig skyldig till under tidigare reportagevistelser i nordamerikanska reservat. Även om det fanns en gemensam historia av övergrepp och förtryck var det möjligt för många av dagens navajoer och mohawker att söka sin egen väg.
I Sverige har det i gott och väl ett halvsekel funnits en upplevelse av exceptionalism, som varit besläktad med den amerikanska i det att den ansett sig stå för goda värden som borde spridas över världen. FN fick i Sverige en tillitsfull medlem som snabbt byggde ut både bistånd och export. När asylinvandringen så småningom blev större än arbetskraftsinvandringen påverkades självbilden. Trots att majoritetssamhället fortfarande ansåg sig ha åstadkommit ett hyfsat demokratiskt och jämställt system var det som om det inte längre förmådde argumentera för sådana värderingar när det ställdes inför helt andra uppfattningar.
Det välplanerade började ersättas av det förvirrade: invandrare förväntades bli svenskar samtidigt som de inte alls behövde bli det. Biståndspolitiken flyttade hem och blev till ett omfattande omhändertagande. Förväntningarna på de nyinflyttade sänktes.
Genom att betrakta invandraren som annorlunda har vi med tegel och murbruk bidragit till de parallellsamhällen som vi numera inte vet vad vi ska ta oss till med.
1975 slog en enig riksdag fast att de som invandrat inte heller måste anamma svensk kultur om de inte ville: de skulle få aktivt stöd för att behålla sin annorlundahet. Så skapades föreställningen om den evige invandraren som en person skild från samhällets gemensamma aspirationer. Hederskultur blev en livsstil som man inte ostraffat kunde ha kritiska synpunkter på. Människor långt bortifrån försågs med fasta identiteter som behöver försvaras medan våra egna blev flytande, på samma gång moderna och knutna till en kolonial historia.
En sentimental migrationspolitik utan konsekvensanalyser har så försatt oss alla i en belägenhet som få velat ha. I botten på allt detta kan man skymta en majoritetens nedlåtande och med tiden mindre entusiastiska tolerans.
I globaliseringens och den svårfångade maktens tid perforerar identitetspolitiken partier som V, MP, Fi och SD. För samtliga partier är minoriteter potentiella väljare vars styrka som grupp de måste ta hänsyn till. Identitetstänkandet har bitit sig fast i akademin och i public service. Panterretoriken har återkommit bland skyttegravsaktivisterna.
För oss, som åtminstone hoppas att vi bedömer individer efter hur de beter sig och som försöker betrakta oss själva i ljuset av våra både goda och sämre handlingar, blir denna gruppkultur till sist förstås ganska obehaglig. Den liknar mest en trång och reaktionär ersättning för både självständigt och politiskt tänkande. Bättre då att gå med rufsigt hår än att dra alla över den där kammen.
LARS ÅBERG är författare och journalist.
Tf