Mare Kandres dramatik andas gastkramande skräck - I år är det tolv år sedan Mare Kandre gick bort. Men intresset för hennes författarskap tycks växa. Ellerströms förlag bidrar till att hålla minnet levande. 2012 gavs Mattias Fyhrs bok "Skitigt vackert mörker" ut, en minnesbok baserad på personlig vänskap och mejlväxling. Nu ger Ellerströms ut Mare Kandres dramatik, en överraskning för den som sett henne som prosaist och lyriker, men inte dramatiker.
En enda pjäs iscensattes under hennes levnad, Vilse, på Kronobergsteatern 1986, ett ungdomligt stycke både till innehållet och stilen. Två flickor i brytningstiden mellan barndom och vuxenhet går medvetet vilse i en skog. Spänningsförhållandena inom dem och mellan dem avslöjas nästan enbart genom dialogen. En krossad spegel och leken blindbock är i stort sett alla yttre handlingsmoment.
Just det slutna rummets blinda, gastkramande skräck är genomgående i de fyra övriga dramastycken som presenteras i volymen "Pesthuset". Att Kandre hade framträdande drag av gotik i sitt författarskap hör numera till standardomdömena. I dramerna märks en uppblandning av den gotiska romantiken med stråk av absurdism. Många har påpekat likheterna med Kafka i Kandres prosa, i dramatiken finns släktlikheter med Samuel Beckett. Även Kandre skulle nog ha kunnat skriva en pjäs där ingenting händer två gånger.
Men framför allt är det som sagt slutna rum som är hennes scener. I inledningsstycket "Fyra röster", gissningsvis skrivet i början av 1980-talet, känner de fyra syskonen Brontë slutenheten i huset på heden som både en ombonad trygghet och en förkvävande isolering. I den satiriska "Poeten och Kritikern" lever två litteraturens yrkesmän i misär i en liten lägenhet, alltmedan de uttalar sin längtan efter yttervärldens liv. Poetens reaktioner på Kritikerns skepticism säger förmodligen något om hur romantikern känner sig i sällskap med en rationalist.
Frågan är hur spelbara Kandres pjäser är, mycket är enbart dialogburet och språkligt symboliserande. Det slutna rummet är förstås oftast liktydigt med själens kvävande fängelse i realiteten; jagets frustrerande begränsningar. Dramaturgin blir rätt stillastående.
I den mest beckettska pjäsen, "Pesthuset", sitter två män i karantän. Innehållet är nog så skräckinjagande, med barnamord och brödramord. Men så gott som allting är återberättande dialog. Det avslutande stycket i den posthuma samlingen förefaller dock ytterst spelbart, dessutom mycket angeläget. I "Tre veckor på jorden" trängs en grupp flyktingar i något slags klaustrofobiskt skyddsrum, medan folkmord och bombardemang äger rum på utsidan.