Mästerligt om flyktingkrisens Lampedusa - För några dagar sedan rapporterades att italienska kustbevakningen nyligen räddat 6500 flyktingar i havet utanför Libyen. Nyheten blir knappast mer än en notis i svenska medier. Den globala flyktingkrisen är alltjämt akut även om den för närvarande inte befinner sig i mediernas fokus utan bara flimrar förbi. Då behövs fördjupande, eftertänksamma dokumentärer av det här slaget.
Italienaren Gianfranco Rosi planerade från början en kortfilm om hur livet på ön Lampedusa, sju mil från Tunisien, påverkas av det omfattande räddningsarbetet i havet utanför och alla flyktingar som tagits om hand. I filmen nämns 400 000, varav 15 000 döda. Vad Rosi såg har i stället resulterat i en ovanlig, bildmässigt ytterst uttrycksfull, långfilmsdokumentär med två tydliga berättelser som både står i kontrast till och samtidigt speglar sig i varandra.
Den genomgående huvudpersonen är 12-årige Samuele. Han tillbringar tid med att göra sin egen slangbella i trä från en uråldrig pinje och försöker sedan skjuta småfåglar tillsammans med en kompis. Samuele har i motsats till sin far, en av öns många fiskare, svårt för sjön, blir illamående och tränar balansen på en gungande pontonbrygga.
Den andre huvudpersonen är öns läkare Pietro Bartoli. Han granskar bilder av flyktingar som han undersökt och tvingats dödförklara. Många har hittats längs ned på de billigaste platserna ombord på de bristfälliga båtarna. Han betonar att han aldrig kommer att vänja sig och förlora känslan inför att möta flyktingkatastrofens offer. Det är också hans plikt som människa.
"Bortom Lampedusa" är en dokumentär om liv och död, om att få rötterna avklippta, om förmågan att se vad som pågår runt omkring och att kunna andas trots ångesten.
Mot slutet står kustbevakningens räddningsarbete allt mer i fokus. Rosi väjer inte för de halvdöda och döda kropparna och närbilder på förtvivlade, sörjande kvinnor men han gör det utifrån en tydlig humanistisk ståndpunkt.
Som få andra filmare bjuder Gianfranco Rosi in åskådaren att se olika perspektiv och dra slutsatser utifrån de till synes enkla men ytterst välkomponerade bilderna, filmens nedtonande färgskala och inte minst det utsökta klipparbetet. Han har en fingertoppskänsla för hur en fysisk omgivning i form av hus, gator och framför allt sjöräddningens olika fartyg, också med en helikopter ombord, kan tillföra den dokumentära berättelsen ytterligare nivåer. Det existentiella paras i vissa stunder med det skrämmande surrealistiska för att i nästa ögonblick bli fullständigt realistiskt. Därför drabbar "Bortom Lampedusa" åskådaren på ett sätt som skiljer sig från andra dokumentärfilmares verk. Att tala om undertexter i Rosis bildspråk kan verka anspråksfullt, men i en film som "Bortom Lampedusa" förenas olika dimensioner i människans tillvaro på ett överraskande och drabbande vis.
Filmen belönades med Guldbjörnen vid Berlinfestivalen i vintras. Se den!