Mats Skogkär Kyrkan står inte över lagen - Polisens tillslag i fredags, då fem barnfamiljer som ska utvisas omhändertogs i samband med ett helgläger anordnat av Svenska kyrkan, har fördömts i starka ordalag.
Från kyrkans sida konstateras visserligen att allt "gick lugnt och sakligt till" men att polisens ingripande trots detta blev "en obehaglig och skrämmande upplevelse".
Hur polisen alls ska kunna utföra sitt uppdrag om kravet är att det inte får bli en "obehaglig" upplevelse för dem det berör, är oklart.
Polisens arbete med inre gränskontroll, som det handlade om i detta fall, möter så gott som undantagslöst kritik. När, var och hur kontrollen genomförs spelar ingen större roll.
Kyrkans företrädare vill väl. Men mitt i de hårda angreppen på polisen kan det finnas skäl att undra vilket ansvar kyrkans folk har i allt detta - exempelvis om dessa familjer har invaggats i en falsk trygghet?
En betydligt viktigare fråga är hur länge asylsystemet går att upprätthålla om det inte görs en åtskillnad mellan dem som har och dem som inte har skyddsskäl i den jordiska och förvisso ofullkomliga lagens mening.
Denna svåra uppgift ligger på myndigheter och domstolar. En asylsökande som får nej av Migrationsverket kan få sin sak prövad i ytterligare två instanser. Lägg till detta flera "säkerhetsventiler" som kan ge nya chanser.
Fast till slut måste ett nej vara ett nej.
Kyrkans företrädare, från ärkebiskop Antje Jackelén och nedåt, tycks anse att kyrkan på något sätt står över eller utanför världsliga lagar. Det talas om "kyrkofrid" och om att kyrkan ska vara en "fredad zon".
Att religiöst grundad övertygelse går före lagar stiftade av människor - i demokratisk ordning - är en tanke som borde höra historien till, även om den inte är ovanlig i många delar av världen.