Med dövörat mot historien - Det är sommar och dagen utanför grön och bländande. När jag lämnar forskarrummet och öppnar dörren måste jag blinka som det lilla grävdjur jag har blivit. Det är ovant, att arbeta i arkiv är nytt för mig. Jag skriver min första historiska roman. Nere i Sigtunastiftelsens arkiv, en av Sveriges största samlingar med dagstidningsartiklar, löper raderna av marmorerade askar med tunna klipp i snyggt ordnade kuvert. Jag bläddrar försiktigt bland arken, rädd att riva sönder något. Arkivet är en tidsmaskin, en gyllene bubbla vars attraktionskraft jag inte är förberedd på. Jag förälskar mig i breven, i det daterade språket, i bilderna på kvinnor med flygarmössa och perfekta amorbågar. Jag skulle kunna vara kvar för evigt, en upptäckt leder till nästa och nästa, arkiven tar aldrig slut.
Boken jag skriver handlar om Sverige, om ett litet land som vill hålla sig utanför kriget och Europas skenande våldsamheter. Det är ett land som byggt en välfärdsstat. Statsminister Per Albin Hansson har 1928 hållit det berömda folkhemstalet, om ett gemensamt hem som icke känner till några "privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn". Tidigare har den berömde statsvetaren Rudolf Kjellén försökt lansera folkhemmet som en konservativ vision. Kjellén var troligen den som myntade begreppet nationalsocialism, en uppfinning som tyska ideologer sedan drar nytta av.
Rudolf är pappa till den ena av min romans huvudpersoner, Ruth Björkquist. Det blir hon som får leva med faderns fläckade rykte, på sjuttiotalet försöker hon rädda honom ur vanäran genom att skriva hans biografi. Lyckas hon? 2011 refererar SD till Rudolf Kjellén i sitt principprogram.
Historiens linjer, idéer som färdas över tid. Språk som förändras för att utföra tankarnas förskjutningar. Jag läser om 1930-talet och det ekar i dagens offentlighet. Argumenten mot flyktingvännerna är desamma, anklagelserna om naivitet, sentimental humanism och missriktad snällhet låter likadant. Begåvningen hos samtidens debattörer ligger i förmågan att damma av, inte att komma med något nytt.
Under hösten håller jag ett föredrag om det förändrade språket. Efteråt blir jag tillfrågad om att skriva en text om det pågående romanarbetet, om arkivletandet. Det går inte.
Jag vet inte om det går nu heller. Att se parallellerna med trettiotalet är gjort, journalister och historiker sköter det bättre än jag. I romanen ställer Bang frågan till Karin Boye: varför skriva poesi och inte vara journalist när världen brinner? Ja. Varför. I romanen undrar Karins exman om en dikt verkligen är användbar i den politiska kampen. Hennes svar är dröjande: När vi inte längre har råd med dikt …
Hon vet något om dikten som han inte förstår. Det som inte är användbart för vissa är en fråga om överlevnad för andra. Ett samhälle som gör sig av med förmågan att stanna upp inför en annan(s) utsaga, uttryck, ansikte, dör inifrån. Kriget mot konsten och humaniora slutar i ödeläggelse av något värdefullt. Förmågan att förundras, att fantisera, att analysera det som är existensens grundvillkor.
Jag skriver för att inte glömma det som kampen gäller. Livet för två kvinnor i historien, deras kärlek och oro. Nattens regn och dagens möda. Den väldiga känslan av otillräcklighet och vardagens omsorgsarbete. Jag delar arvet efter kvinnors kamp, de kamper som har vunnits och de som förlorats. De som återstår att vinna, återigen.
Första maj ett par år senare i välfärdslandet. Mahboba Madadi håller tal på torget i Malmö. Hon är ordförande för Ensamkommandes förbund som drivs av ensamkommande ungdomar som bor i Sverige. Föreningen organiserar sig för att nyanländas röster ska höras, för ett värdigt bemötande i asylprocessen. Madadi talar och hennes röst tränger igenom tiden, kopplar upp sig mot den ström av respekt för livet som alltid finns där människor försvarar den. Men det är också något nytt, denna kraft som kommer ur erfarenheten. Någon talar som vet något om det som inte är här.
Mahboba Madadi har vänner på torget. Den senaste tiden har ett nytt slags aktivist trätt fram. Hon har kanske aldrig gått i ett demonstrationståg förut. Hon är kanske god man, hon hjälper till med läxläsning, hon finner sig plötsligt indragen i den svenska asylprocessens vindlande godtyckliga pappersmaskin. Hon lyssnar. Hon tröstar. Hon står maktlös. Hon vet inte vad hon ska göra när hennes unga människa har tappat allt hopp. Hon kanske tar med honom till Migrationsverket för att lämna in överklagan av ärendet. Där väntar fyra poliser för att omedelbart skicka pojken till ett förvar 35 mil bort. Han har inte med sina kläder, inte sina mediciner. Han gråter och ber henne om hjälp. Hon står maktlös. Hon har det han saknar, ett medborgarskap och en rösträtt. De flesta politiska partier struntar i hennes röst. De är vända mot andra, lyssnar efter andra, fiskar efter andra.
En omstöpning äger rum som inte syns på torget i Malmö. Allt fler involveras i en avhumanisering. Det är gränspolisen som måste bli effektivare i sin jakt. Det är förvarsarbetaren som låser dörren om personer som fängslats trots att de inte gjort något kriminellt. Det är den anställda på ungdomsboendet som får makten att straffa och styra. Det är läkaren som skriver utlåtandet som gör det möjligt att skicka en människa till ett krig hon inte överlever. Det är socialtjänstemannen som plötsligt har angiveri i sin arbetsbeskrivning.
Samhället delas, igen. Arkiven räddar ingen. Kunskapen om förbrytelserna, om nazismens potential, hindrar inte att utplånarna får utrymme. De tar plats, sprider sitt våld i namn av yttrandefrihet och demonstrationsrätt. Kvinnor kallar det feminism att misstänkliggöra andra kvinnors barn för att de inte kommer härifrån. Delar av vänstern har större förståelse för svenska arbetares nationalism än för dem som blir utsatta för främlingshatet. Aktivisten anses vara elitist. Så långt ifrån verkligheten går det att komma med orden om du aldrig har varit där, framför den pojkens ansikte.
Starkare än den vackra föresatsen "aldrig mer" är begäret att det ska vara som vanligt. Starkare är begäret att skydda den som liknar en själv. Starkare är begäret att slippa påminnas om de döda vid Europas gränser. Starkare är begäret att sommaren ska vara den idyll som bara lögnen kan upprätthålla.
Frågan om historien. Frågan om dikten. Varför skriva den medan deportationerna pågår? Varför berätta en berättelse när allt redan har hänt?
Kanske är det för att dikten bor i människans ansikte. Kanske är det för att när berättelsen tar slut är det verkligen över. Varje liv som tystas är en del av historiens anklagelse. Alla röster som vittnar om det outhärdliga är historiens nu. Att lyssna till dem, att använda de rättigheter som de förnekas, att förvalta de privilegier som är arv från andras arbete är fortfarande en möjlighet.
Arkiven tar inte slut, vad som ska stå i dem återstår att avgöra.
I våras utkom Elisabeth Hjorths roman "Nattens regn och dagens möda" som utspelar sig före andra världskriget. I fokus står brevväxlingen mellan Karin Boye och Ruth Kjellén-Björkquist. Kulturredaktionen bad Elisabeth Hjorth skriva en artikel som utgick ifrån hennes researcharbete i arkiven.