Mediemannen vägrar att åldras en ljuvlig film - Dags för svenskarna att upptäcka hur briljant franska regissören Agnès Jaoui är. Gå och se "Trädgårdsfesten", en film fylld av skarpa iakttagelser och en mild värme.
Skäggstubben ljuger inte. Den åldrande mannen må streta emot aldrig så mycket för att mildra fåfängans förnedrande nederlag mot den tid som skonar ingen; han kan färga håret om han har något kvar, och om inte kan han bära en toupé, men mot den grånande borsten på haka och kind är det inte mycket att göra.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Och ingen stretar emot mer än den 65-årige mediemannen Castro (Jean-Pierre Bacri), som gör vad han kan med sitt utseende, klär sig i välskuret svart och ger hårväxten den hjälp på traven som behövs. Men skäggstubben förråder honom. I intervjuer med kolleger berättar han vältaligt om hur han välkomnar den avklarnade visdom som nu alltmer inträder i hans liv med stigande ålder; när mikrofonerna är avstängda är den gamle cynikern desperat och aggressiv.
I fler än ett avseende är han på väg utför. Där han sitter i bilen på väg ut till ett kalas på landet, blir han rätt nöjd med den intervju som hörs i radion. Men han kan ändå inte låta bli att gräla med sin chaufför när han anar bristande vördnad från sin underlydande.
I en annan bil, väldigt mycket skruttigare, sitter hans exfru Hélène (Agnès Jaoui) på väg till samma kalas. Hon hör samma intervju och skrattar gott åt det genomskinliga hyckleriet. Men hur tjusig människa är hon själv? Visserligen ägnar hon avsevärd energi åt afghanska flyktingar och deras bekymmer, men är hon möjligen en av dessa omtalade godhetsknarkare som berusar sig på sin egen förträfflighet och ignorerar den omedelbara omgivningens behov?
I en tredje bil, på väg till samma kalas, sitter det före detta parets dotter Nina (Nina Meurisse) och lyssnar till samma intervju, lika full i skratt som sin mor. Nina har just skrivit sin andra roman, en berättelse om ett föräldrapar där fadern är en sarkastisk hustyrann med toupé och modern en världsfrånvänd världsförbättrare som glömmer att mata sina egna barn.
Kalasets värdinna är tv-mogulen Nathalie (Léa Drucker), som är Castros producent och Hélènes syster. Hon har just köpt sig ett ståndsmässigt lantställe med trädgård av parkliknande dimensioner utanför Paris, och nu ska inflyttningen firas med familj och branschfolk och inhyrd bossanovaorkester. Se där en berömd skådespelare vid drinkbordet, och nere vid poolen en omsusad hiphop-stjärna med entourage.
Det står en skylt med texten "Privat" vid ingången, men en av filmens ironiska poänger är att i dessa dagar då varenda människa är beväpnad med mobiltelefon med kamera och uppkoppling så är idén om ett privatliv i hög grad en illusion. Det visar sig snabbt när Nathalie får ta emot sötsura meddelanden från "vänner" och följare på sociala medier, människor som ser hur trevligt allting verkar vara på kalaset och som tycker att de också borde ha blivit inbjudna.
Denna nya offentlighetsprincip ligger också till grund för intrigens avgörande twist, som inte kan avslöjas här. Att "Trädgårdsfesten" i original heter "Place publique" har alltså sina skäl.
Castro har gjort sig en strålande karriär på att manipulera kända människor till att fläka ut intimiteter i det offentliga, men när hans egen dotter luftar hemligheter om honom själv är han inte road. Ursinnigt pressar han henne att stryka toupén ur manus innan boken går i tryck, säger att hans eget kändisskap är enda skälet att hon alls blir publicerad. Det svider. Men hans sarkasmer drabbar också honom själv i och med att det åldrande han fasar för och föraktar är en realitet som hans chefer observerar.
Agnès Jaoui har skapat ännu en ljuvligt insiktsfull, översvallande ordrik och formmässigt elegant sedeskildring fylld av skarpa iakttagelser och en mild värme. Jag är osäker på om den svenska filmpubliken är klar över hur briljant hon faktiskt är, igen och igen. "Trädgårdsfesten" erbjuder annars ännu ett utmärkt tillfälle att upptäcka den saken.