Medierna är medskyldiga till fördumningen - Förra året träffade jag en musiker i Mississippi, USA:s fattigaste delstat. Han hade hjärtproblem, men hade inte råd med dyra sjukhusbesök. Så han självmedicinerade med sprit och aspirin. Han skakade på huvudet när jag undrade om det inte vore bättre att USA imiterade europeiska vårdsystem, och sa: "Nej, för då får ju alla lata människor gratis sjukvård. "
Det här paradoxala tänkandet - att fattiga människor röstar emot sina egna politiska, ekonomiska intressen - har förbryllat många amerikanska forskare och författare. Paradoxen är även tydlig om man tittar närmare på den högljudda högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, vilket sociologiprofessorn Arlie Russell Hochschild gör i reportageboken "Strangers in their own land". Hon intervjuar anhängare som avskyr huvudstaden men själva är beroende av federala välfärdsprogram.
I senaste numret av The New York Review of Books beskrivs hur Tea Party-aktivister i Louisiana protesterar mot miljöföroreningar som lett till att hela samhällen har behövt utrymmas, men samma aktivister vill ändå att miljödepartementet ska läggas ner. Som en kvinna säger: "Visst, jag vill ha ren luft och rent vatten, men jag litar på att vårt system ska säkerställa det. Föroreningar är offret vi gör för kapitalismen. "
Hur får man ihop det? Det verkar logiskt omöjligt. Arlie Russell Hochschild försöker i stället hitta svaret i Tea Party-anhängarnas känslor. De är bittra. De är arga. Deras mål är den vita amerikanska drömmen: att även om man är outbildad ska det hårda arbetet leda till framgång och rikedom. Men de upplever att svarta, latinos, kvinnor och flyktingar nu får gå före i kön. Att arbetslöshet och politisk alienering inte är minoriteternas fel, spelar mindre roll.
I The New York Review of Books drar författaren Nathaniel Rich slutsatsen: Känslor trumfar sunt förnuft eftersom sakfrågorna för länge sedan har lämnat den politiska arenan.
Det finns otaliga städer i USA där arbetslösheten har minskat under Obamas tid i Vita huset men där folk ändå känner sig mer utsatta. Och de påstår sig vara mer rädda trots att våldsbrotten och morden har minskat stadigt de senaste 25 åren. Genomsnittsamerikanen tror inte att arbetslösheten och kriminaliteten har minskat, sa republikanen Newt Gingrich på CNN i somras: "Liberaler har en uppsättning av statistik som teoretiskt sett kan vara sann, men det är inte där de riktiga människorna befinner sig. " Att mordstatistiken kom från FBI spelade ingen roll för honom. Som politisk kandidat följde han folks känslor, inte "teoretikerna".
Allt detta pekar på att den amerikanska politiken har kommit längre bort från verkligheten och reducerat sig själv till en reklamkampanj. Sloganer har ersatt sakfrågor. Identitet har upphöjts till ideologi. Lösningar på problem söks i politikernas personliga karaktärsdrag. Det är ingen ny företeelse, men årets presidentvalskampanj har varit extrem.
En undersökning visar att under valet 2008 ägnade CBS Evening News 119 minuter åt att bevaka specifika sakfrågor, i år handlar det om 16 minuter. I undersökningen definierades bevakning som att redaktionen tar upp ett samhällsproblem som måste åtgärdas, beskriver kandidaternas förslag till lösningar och sedan utvärderar deras effektivitet. Det är inte kärnfysik, utan den mest traditionella nyhetsbevakning man kan tänka sig. Men kvällsnyheterna på tv-bolagen har det här valet ägnat mer tid åt att rapportera om Clintons mejlhantering som utrikesminister än åt den totala bevakningen av policyfrågor.
Kontentan är att både tv-medierna och politiken har släppt sakfrågorna. 1988-2000 skrev författaren Joan Didion ett antal essäer om denna olycksaliga dödsdans, som nu har getts ut på svenska under titeln "Politiska fiktioner". Hon skriver syrligt om Ronald Reagan som reducerade presidentskapet till en skådisroll, men hon sparar inte heller på krutet när det gäller Bill Clinton som lade ner klasskampen och vred Demokraterna högerut.
"Politiska fiktioner" är till stora delar en långrandig och daterad bok (den gavs ut i USA 2001), främst riktad till politiknördar som drömmer om att vara byråkrater i Vita huset och vill skrocka över karaktärsmordet på Watergateavslöjaren Bob Woodward, vars böcker enligt Didion "i princip saknar mätbar hjärnaktivitet". Men det bränner till när Didion beskriver klyftan mellan allmänheten och etablissemanget av politiker, journalister och debattörer. Didion tar bland annat upp att det är betydligt billigare att göra nyhetsprogram där inbjudna gäster bråkar med varandra, än att producera traditionella program.
Verkligheten så som den ser ut för musikern i Mississippi, papperslösa i Los Angeles eller dem som tvingas fly oljebolagens utsläpp i Louisiana existerar inte i programmen där politik förvandlats till cirkusunderhållning. Ett av Joan Didions skarpaste exempel är ståhejet kring Bill Clintons otrohetsaffärer på 90-talet. I över ett år pumpade medierna ut de snaskiga detaljerna - det var såväl oralsex som cigarrsex i Ovala rummet - men opinionsundersökningarna visade att förtroendet för Clinton fortsatte att vara högt. Den genomsnittlige amerikanen skilde på hans moraliska brister och på hans insatser som president. Journalisterna och politikerna blev vansinniga över att folket inte brydde sig. Allmänheten blev därför, med Didions ord, "den icke-åtalade medkonspiratören" som inte delade etablissemangets prioriteringar.
Det senaste året har jag ägnat osunt mycket tid åt att följa amerikanska debattprogram i de stora kabelkanalerna. De följer nästan alla samma mönster. Opinionsundersökningar rabblas upp som vore de skickade av Gud. Och trots att Donald Trump under lång tid inte lyckades komma upp i Hillary Clintons höga siffror presenterades valet som jämnt, för att öka spänningen. Värst är proffsdebattörerna, så kallade pundits, som är knutna till antingen Republikanerna eller Demokraterna. De har sina förutbestämda budskap som de upprepar tills de inte har luft kvar i lungorna. Ofta förvandlas diskussioner i studion till skriktävlingar. Hillary är dum för att hon sa si, Donald är korkad för att han sa så.
Känslan av klaustrofobi blir snabbt kvävande. Forskare har ersatts av proffsdebattörer som utmålar den and-res fakta som propaganda. Här finns inga engagerade genomgångar av minimilöner, miljöföroreningar eller skatteförslag. Bara en evig rundgång av explosiva uttalanden. I tv-studiorna upprepas ofta att USA är mer delat än på länge, men det reduceras till en kittlande spänningsfaktor i stället för en utgångspunkt för ett seriöst samtal. Varför röstar så många emot sina ekonomiska intressen? Varför är medianlönerna lägre idag än 2007, trots att den amerikanska ekonomin har återhämtat sig efter finanskrisen? Det är ödesfrågor för såväl republikaner som demokrater. Men i stället för komplicerade svar levereras oneliners.
En surrealistisk valkampanj är snart över men den efterföljande debatten kommer säkerligen att vara lika tumultartad. Förmodligen kommer Republikanerna tvingas lägga sig på terapisoffan och Demokraterna måste bevisa att de verkligen vill omfördela resurserna i landet. Men inget pekar på att de inflytelserika tv-kanalerna kommer att ifrågasätta sin egen roll.
Den dystopi som Joan Didion målade upp för femton år sedan har blivit ännu mörkare. Precis som när hon skrev essäerna kommer hälften av de röstberättigade att stanna hemma på valdagen. Äktenskapet mellan politikerna och journalisterna har blivit ännu mer dysfunktionellt. Didion är förmodligen stolt över att Barack Obama i fredags uttryckte oro över mediernas "balkanisering", som lett till att allmänheten fått allt svårare att sortera mellan lögner och fakta. Han tog växthuseffekten som exempel - som många amerikaner envist förnekar - men det finns flera andra politiska frågor som han hade kunnat nämna: om vi inte kan enas om vissa uppenbara fakta, då är det "mycket svårt att räkna ut hur vi flyttar demokratin framåt".
Det seriösa samtal som en Didion eller en Obama efterlyser vore självklart nyttigare. Det skulle inte baseras på känslor utan kräva att politiker presenterade konkreta förslag som i sin tur granskades av medierna